måndag, april 18, 2005

Rogo G goes Richard Fuchs.

Idag har jag ätit lunch med min farbror som jobbar på Östermalm. Det fick bli asiatisk buffé på något ställe som heter Rice på Nybrogatan. Där fick jag tillfälle att njuta av inte bara en rätt hygglig buffé (inkl. sushi!) utan även en grej som jag upptäckt storheten med sedan jag flyttat Stockholm. Jag ska nu berätta om det.

Det finns få grejer som är så komiska att iaktta som när välutbildade, välavlönade och förmodligen karriärslystna medelålders människor, både män och kvinnor, trängs med varandra på t ex bussar, och liksom gör det på samma villkor som vilken lågavlönad pöbel som helst. Såklart finns det dom som löser problemet genom att tuffa genom stan (ensamma) i en SUV-jeep, men de allra flesta åker ändå fortfarande kollektivt. Det som gör det så kul att se just de här människorna göra det är att de ju är tränade på att vara sociala och tillmötesgående, och dessutom har ett visst anseende, vilket gör att de inte kan flippa ur som vilken handläggare som helst. Det är ju det kontrollerade kaoset som gör den speciella stämningen. Att alla är irriterade på varandra, men liksom inte riktigt kan visa det.

Idag hittade jag - som ni kanske anar - ännu ett ställe med samma härliga stämning. Lunchbuffé på Östermalm. Klientelet är i princip bara kontorsfolk, fast det finns ju en rätt tydlig hierarki mellan dem också. Dels cheferna. Dom som kastar den dyra slipsen över axeln när de sitter och äter för att inte doppa den i soppan, och nästan bara pratar jobb när de äter. Ibland betalar de till och med extra för det, och kallar det affärslunch. Väldigt få affärsluncher innefattar buffé.

Sedan har vi tjejgänget. Kontoristerna i andra ledet undet chefen. De är nog dem jag sympatiserar mest med. Okej, jag är inget fan av att vara åtta personer som äter lunch tillsammans, men just att se lunchen som ett avbrott i arbetet är det enda som gäller. Det spelar liksom ingen roll hur intressant arbetet är. Jag pratar hellre om annat när jag äter helt enkelt.

Gäng nummer tre är blandgängen. Män och kvinnor, chefer och underordnade, kopplar av och äter lunch tillsammans. Det kan ju vara trevligt med en såpass platt organisation att en sån grej fungerar, men det är ofta den typen av gäng som är mest irriterade. Varför vet jag faktiskt inte. Kanske för att de är så många att det är svårt att hitta bord och det blir trångt.

Under mina knappa fyrtiofem minuter på Rice sa jag "men ta det lugnt" fem gånger. En gång till en kvinna som skulle ta alla saker på buffén samtidigt och spillde sås på min tallrik. En annan gång till en man som tyckte att mitt markerande av bord inte var tillräckligt tydligt när jag hade mina bestick och mitt glas där, och försökte ropa på sina kamrater att han hittat ett ledigt bord. En tredje gång till en medelålders man med slips på axeln som försökte springa om mig på väg till att ta mer mat, och då välte en dams resväska och skällde på henne att hon ställt den i vägen. Sedan två gånger till som jag inte minns. Men det är sant, för jag räknade.

Nu låter det som att jag är trött och irriterad på detta, och till viss mån - just då - så var jag ju det. Det ger ingen vidare matro att se folk stressa sönder sig, prata i mobil för högt, höra folk skrika "här sitter vi!" över halva lokalen och så vidare, men om man är på rätt humör - eller kanske snarare ser till hamna i rätt humör - så är det roligt att se. Man får lite känslan av djurplågeri när man ser sig om. Som att se ett djur springa på ett löpband som man hela tiden höjer hastigheten på. Det är crazy, det är Stockholm, det är buffé - and I just love it!