Jag har en tro på livet

Jag måste få propagera lite för ett av mina favoritband just nu, Hansson DeWolfe United. Kanske mest kända idag som kungar över tiokronorsbackarna på skivbörserna. Jag känner till dem sedan jag var liten på grund av att min pappa hade en kassett med dem i bilen, men det var inte förrän jag och Helena hörde dem i Inger Frimanssons sommarprogram i radio förra sommaren. Hon spelade "Existensmaximum" och jag tror jag föll ganska direkt. Det gäller bara att skjutsa sina tankar i rätt riktning. Bort från kristen 80-talspop och istället se dem som...ja, låt oss säga ett svenskt Prefab Sprout.



På alla bilder jag har sett på bandet ser de ut som lunchgänget från kontoret, och det kan man ju inte annat än att gilla. Det finns alldeles för lite pop av och för medelålders tjänstemän idag, men på 80-talet fanns en scen av livsbejakande villapop och jag skulle nog vilja utse Hansson DeWolfe United till fanbärare, möjligen i sällskap av Adolphson & Falk. Jag ska inte sticka under stol med att det finns något komiskt med bandets musik, något som jag har svårt att tänka mig har varit intentionen. Nej, istället är detta väldigt odistanserad pop om att plocka ut de fina bitarna i livet, och det är väl där man även får den där kristna känslan som kan vara svår att få bort när den väl infunnit sig.

Sångaren Lorne DeWolfe hade sin bakgrund i proggbandet Contact, och jämfört med deras lantliga mylla så är HDWU raka motsatsen. Det är akademiskt, såväl musikaliskt som textmässigt, fast tack och lov även humorlöst. DeWolfe själv sjunger med en lätt enerverande självgodhet i rösten, som kanske tar ett tag att bli riktigt van vid, men idag ser jag det bara som en resurs.

Nätbutiken Ginza.se skräder inte orden om bandet:

Om man säger att detta är den bästa svenska musik som gjorts protesterar säkert många. Visst, det är svårt att jämföra musik inom olika stilar, men detta är ändå något alldeles extra. Lorne de Wolfe måste naturligtvis få den största äran, men Dick Hansson och Ingrid Munthe har varit med och skrivit de fina texterna och Claes Palmkvist och Jonas Isaksson har varit med och gett musiken den prägel den har. De tänkvärda texterna passar perfekt till den mjuka, lätt jazzinfluerade musiken. Ett monument över ett av svensk musiks största namn.

Vet inte var denna text är hämtad ifrån men jag är faktiskt benägen att hålla med. Allt som romantiseras inom musikvärlden är olika magiska rock'n'roll-tillfällen, när band slagit sönder sina loger eller hur höga Pink Floyd var 1969, men jag måste säga att jag är gränslöst nyfiken på hur det gick till när Lorne DeWolfe ringde till Dick Hansson och berättade om sin nya låt 1980. Även om jag inte tror att det fanns några intentioner för det så är HDWU verkligen motsatsen till rockens dekadens och myter. Hansson DeWolfe United är det perfekta soundtracket till ett nystädat vardagsrum.

Hela tiden balanserar man på gränsen för att bli överjävligt dryga, men går aldrig över gränsen värre än att man kan skratta eller småle åt det. Bara titlar kan ge en vink om deras självgodhet. "Beautiful Liar (Med Din Lugnande Lögn)", "Iskalla Killen Full Av Mänsklig Värme", "Som Att Gunga Sin Själ I En Hammock" eller varför inte eposet "Existensmaximum". Det handlar om att inse livet bästa ögonblick precis när de inträffar, och – som det heter på nysvenska – unna sig saker. Det är svårt att inte få känslan av frikyrklighet, men om man är beredd går den att parera.

Svensk pop har sällan varit stiligare än när Hansson DeWolfe United tog med den på affärslunch i början av 80-talet. Idag har bäst-före-datumet gått ut, och man kan nog få en full HDWU-diskografi för under hundringen. Vänner av småjazzig och livsjakande pop på svenska. Inget är mindre rock’n’roll and I like it.

OC Supertones till Sverige i sommar!

Jag kan tycka det är så fint när folk lägger ner sin själ i något som är dömt att misslyckas, och man liksom redan tycker synd om dem, fastän det inte ens har inträffat än.

I mitten av 90-talet var det två killar som gick hotel/restaurang på gymnasiet som hade fått för sig att de skulle starta en popfestival i Halmstad, vilket kändes som ett väldigt skakigt projekt eftersom Halmstad (i alla fall på den tiden) har en dokumenterat risig musiksmak, som dessutom bara visar sig på sommarhalvåret. Broder Daniel, Pineforest Crush och Naked minns jag att de bokat. Det var rätt mycket bra. Men så i sista stund - jag tror det var dagen före - så blåstes allting av för att de inte tänkt på att det inte fanns tillräcklig strömförsörjning på platsen där de skulle vara.



Till och med den annars nästan absurt lokalhyllande nöjesjournalisten Jan-Owe Wikström i Hallandsposten gjorde sig lustig över deras naivitet, och när min bror försökte få pengarna tillbaka för sin biljett så fick han veta att en av killarna "råkat ut för en olycka". Det vilade något hemlighetsfullt tragiskt över allting, och jag hoppas de lyckades reda ut det så småningom.

Problemet med festivaler med smalare artister i glesbygd är väl egentligen framför allt att alla som är intresserade är såna som mer eller mindre blir delaktiga i projektet, och därmed förmodligen inte behöver lösa biljett. I Halmstad 1996 fanns det kanske 20 personer som visste vilka Broder Daniel var, och alla kunde nog på ett eller annat sätt nästla sig in på festivalen utan att betala. Jag själv skulle skriva om det för Hallandsposten till exempel.

Idag ramlade jag över en länk som gav mig samma känsla i magen. Gullbranna-festivalen 2005. Gullbranna ligger utanför Halmstad. Jag vet inte exakt var, men en kille i min högstadieklass var därifrån. Jag har rätt dålig koll på min hemstads periferi. Först skrattade jag lite för jag trodde det var ett avancerat och ambitiöst skämt som någon webdesign-studerande lagt upp på nätet. Men så insåg jag efter ett tag att den fanns på riktigt. Vilka kommer spela då? Jorå, en hel del. OC Supertones (US) och Delirious? (US) headlajnar, medan svenska akter som Mattias Martinsson, Attention, Kite och Cajsa Tengblad backar upp.

???

Vilka är detta? Jag anser mig nog ha rätt bra koll på vilka band det pratas om i Sverige. och har jag inte hört eller sett dem spela så har jag åtminstone sett deras namn på någon flyer, sett deras spam i någon gästbok eller ramlat över deras hemsida nån gång. Men dessa namn är för mig helt nya, och att man kan fylla en hel lista med akter på en svensk popfestival utan att hitta ett enda namn man hört innan är en enorm bedrift. Jag tänkte att det kanske var en jazzfestival eller något annars nischat. Men nej, popfestival står det.

Det knyter sig lite till i magen när jag ser priset för att komma in på festivalen. 450 kr!!!! Eller tja, 325 kr om man hade bestämt sig före måndagen den 16 maj. Men gud, det kommer bli helt tomt där. Vem, förutom möjligen akternas familj och vänner, kommer att åka dit? Och någonstans bakom allt står en eldsjäl som älskar deras musik, och hoppas att det här ska gå runt och att folk ska komma dit och ha roligt. Det är en enormt sorglig tanke.

Men tanke på att jag bott två år av mitt liv i frikyrkliga Jönköping, så tar det nästan pinsamt lång tid innan det går upp för mig att det här eventet har en stark koppling till kyrkans verksamhet i Gullbranna. Det är som ett parallellt universum det där. Man kan bo granne med världens mest kända kristna artist utan att veta om det. Kanske borde de nästan osannolikt töntiga bandnamnen fått mig att ana. Knuten i magen är helt borta. Går de back kan de ha det. Frikyrkorna klarar sig alltid, hur orättvist det än må låta.

Jag minns att det utanför Jönköping fanns ett frikyrkligt fenomen som hette Nyhemsveckan, som ofta inföll samtidigt som inte fullt lika kristliga Hultsfredsfestivalen. I lokaltidningen blev det en rolig krock mellan de frälsta kidsens massböner på Nyhem, och dekadensen bland deras jämngamla i Hultsfred. Några ungar hade skrivit "Jesus" med småstenar på marken. Masshypnos i nivå med Marilyn Manson på Hawaiiscenen.

Skillnaden är att de här festivalerna sker så otroligt mycket i det fördolda. Hade jag inte råkat snubbla över länken till Gullbrannafestivalen idag, så hade jag aldrig vetat att den existerade. Kanske kommer kidsen skriva "Jesus" med småstenar där också. Kanske sitter det någon kristen familj i samma hus som jag och längtar efter att få åka de 58 milen ner till Halmstad i sommar för att se de här banden. Kanske är det värsta grejen att Delirious? spelar i Sverige. Jag tror aldrig vi får veta.