it's another day
But today I'm on my own
It's my first day alone
It's my first day alone
Why did I lose my love?
Mine til yesterday
Lose the only love I've known
It's my first day alone
It's my first day alone
I can live without so many things
They're so unimportant to me
But can I live without a love that's everything?
I have to wait and see
I know I'll see the sun
Bring me other days
But will I so on my own
as my first day alone
This my first day alone
"My First Day Alone"
(Edward McKendry/Bodie Chandler)
The Cascades
1963
Ibland kan det förstöra mycket av känslan för en låt om man vet för mycket om den. Men trots att man vet hur låtarna under Brill Building-eran skrevs på löpande band i kontorslandskap, och med ett väldigt spekulativt syfte att tala till vita, amerikanska ungdomar kring decennieskiftet 50-60-tal, så faller mitt hjärta i tusen bitar ibland när jag hör vilka fantastiska sånger som egentligen skrevs då. Jag vet inte om låten ovan skrevs i den faktiska byggnaden på Tin Pan Alley i New York, men den hör defintivt till samma musikaliska era.
Det kom så otroligt mycket skivor just då. Inte bara att artisternas skivproduktivitet var mycket större då än nu, utan även att samma låt kom ut med i princip alla artister i genren, även om det alltid bara var originalet som slog. I denna oändliga skog av album med kanske 2-3 unika låtar och resten varianter av kollegornas hits, hittade jag för några år sedan den finaste pärlan.
Bandet hette The Cascades och räknas musikhistoriskt som ett one-hit-wonder för sin "Rhythm Of The Rain" 1963, och det är just albumet med samma namnet som är deras stora mästerverk. Även om bandet säkert ofta räknas som doo wop, så skulle jag hellre nämna dem som en tidig variant av det som sedan skulle bli softrocken och harmonypop. Kanske var det också hit som band som till exempel The Association sneglade några år senare. Huvudsångaren John Gummoe har en otroligt klar och vacker röst, inte långt från samtida kollegor som Gary Troxel (The Fleetwoods) och Dion, och skulle vi översätta The Cascades till vårt eget sekel så skulle det onekligen bli ett pojkband. Förmodligen världens bästa pojkband.
En billig poäng för mig vore att utnämnda The Cascades till den ultimata antirocken, men sanningen är nog att som posörer var de inte ett dugg sämre (eller bättre) än rockbanden. Jag tänker lite på Rasmus Malms utskrattade krönika i Dagens Nyheter, där han ondgjorde sig över att alla kids som var "twee" bara var det för att få brudar, alltså precis samma anklagelser som vi på den här sidan älven gärna delar ut till poserande rockers. Jag vet för lite om personerna i Cascades för att egentligen uttala mig om huruvida de var posörer eller ej, men det fanns ju onekligen en marknad för musik för krossade hjärtan tiden precis innan Beatles kom och stökade till allt. Cascades spelar på alla strängar. Vare sig du längtar efter någon, inte vågar tala om vad du känner för någon eller - specialitén - inte kan glömma någon, så har de en låt för dig. Och det funkar.
Trots att vägen för kärlekskranka sånger blivit minst sagt upptrampad genom åren så kan jag inte så bli att få gåshud av vissa av Cascades låtar. Ofta är de snyftiga i överhand, men aldrig på ett sätt som man irriterar sig på utan mer kan le åt. Kanske är det för att orden inte var lika slitna 1963 som de är nu, som gör att man tar de till sig, men jag vill inbilla mig att Cascades är den där pärlan som gömdes och glömdes för att sedan upptäckades av någon i framtiden. Förklädnaden är genial. Deras one-hit-wonder-rykte gör att alla räknar utom dem som något annat, men en dag kommer "Rhythm of the rain"-skivan att finnas i lika många sorgsna skivsamlingar som Nick Drake gör idag.
Listen to the rhyhtm of the falling rain
telling me just what a fool I've been
I wish that it would go and let me cry in vain
and let me be alone again
The only girl I care about is gone away
looking for a brand new start
But little does she know that when she left that day
along with her she took my heart
Rain please tell me now, does that seem fair
for her to steal my heart away when she don't care
I can't love another when my heart's somewhere far away
"Rhythm Of The Rain"
(John Gummoe)
The Cascades
1963
Det är frosseri i olycklig kärlek, och jag köper varje ord och ton. Tonerna, ja. De har jag ju knappt skrivit om. Det som skiljer den här skivan från i princip allt annat i genren är att varenda låt är ett mästerverk. Inga covers, ingen utfyllnad. Bara hjärteskärande fina harmonier, otroliga stämmor och - framför allt - jättebra låtar.
Även om Cascades ju egentligen inte är direkt okända - på grund av hiten - så har det varit ganska svårt att hitta det här albumet. Det finns lite samlingar med bandet (även det kan vara löjligt svårt att hitta), men albumen har länge bara funnits på vinyl. Och en skiva i bra skick från 1963 brukar man ju få ge några hundra för. Men 2004 släppte Warners budgetbolag Collectables hela albumet i en ganska torftig men billig cd-utgåva, och hey, det är ju låtarna man vill åt.
