Little Miss Sunshine

Förra veckan var vi på Stockholms Filmfestival. Det var trevligt. Det finns dock ett fenomen kring filmfestivaler som är störande, fint och lite komiskt på samma gång. Visst är det väl fint att sitta i en salong där alla verkligen har sett fram emot att se filmen som ska visas, har läst recensioner av den, köat för biljetter och så vidare. Det aningen störande men mest av allt komiska kring det är att i princip vad som helst går ner med de förutsättningarna.















Vi var och tittade på indiekomedin "Little Miss Sunshine" för ett par veckor sedan. Det hade pratats mycket om den. Den hade analyserats. Astoriacinemas pustar ut, 2006 fick en indiehit ändå. Allt var liksom rätt. Den perfekta blandningen mellan alternativt nog för finsmakarna och lättsam nog för folket. Blandningen av okända, karismatiska indieskådisar och några klassiskt "otippade" tv-skådisar i jakt på lite kredibilitet. Här är det Greg Kinnear som begraver sista biten av sin forna karriär som pratshowvärd och nöjesreporter genom att överraska och visa lite talang i en rätt lurig roll. Maniska familjefadern Richard Hoover som förskjuter sin egen loserstatus genom att föreläsa om framgång i mindre sammanhang, och kräver att alla i hans närhet är vinnare. Jag vet inte om Greg Kinnear egentligen gör det här bättre än någon annan skulle ha gjort, men det ger honom i alla fall en karaktär som är lite tyngre än hans vanliga "huvudpersonens ex-pojkvän"-roller som han brukar få.
Det som slår mig när jag sitter och tittar på filmen är att den nog aldrig kommer få en mer välvillig publik än just här och nu. Alla hade läst om den, och i den sanna finsmakarens anda vill man ju såklart förstå vad det är det viskats om. Därför blir det en väldigt komisk efffekt när det visar sig att "Little Miss Sunshine" är så gott som en kopia av "Ett Päron Till Farsa" med Chevy Chase från 1983. Dysfunktionell familj åker över USA på en resa som de tror ska ena familjen, men som såklart blir en olycka-efter-olycka-fars istället. Tvära kast mellan allvar, satir, slapstick och någon slags grundvärme som väl har gjort att filmen fått den status den har. Greg Kinnears familjefar är smärtsammare att se på än Chevy Chases dito, men det har nog mest med komisk tajming att göra. Någon kanske vill invända att det finns ett annat djup här än hos Clark Griswald i "Ett Päron Till Farsa"-filmerna, men jag tror inte jag håller med. De drivs båda av de amerikanska paniken över att inte vara den perfekta familjen (eller ens normala), och förskjuter hela tiden sanningen och lever i en låtsasvärld där de helt enkelt är lyckade. Eller i Clark Griswalds fall att familjen faktiskt HAR roligt på hans semester.

Det får mig att tänka på att vilken film som helst hade fallit i god jord för publiken i salongen. Hade de visat "Polisskolan 3" under annat namn hade folk skrattat och letat anledningar till att tycka om den. Jag tycker många av scenerna är jätteroliga, men precis som när jag såg (den för övrigt bedrövliga) "Sideways" på bio så blir jag lite förvånad över hur roligt folk har. Det är ju inte direkt första gången vi ser ett komiskt porträtt av en galen familj på bio, och jag undrar om den här publiken hade lika roligt åt Charles Grodin i "Beethoven"-filmena. Jag tror inte det.
Jag var såklart också välvilligt inställd om någon nu kanske trott något annat. Fast jag blir nästan mer imponerad åt andra hållet. Hur man med förhållandevis låg budget fått ihop en komedi som bara på några ytterst få ställen ger sken av att vara något annan än en vanlig, kommersiell, amerikansk komedi. Ett storbolag hade nog inte lagt in Postal Service i soundtracket eller en suicidal farbror i gänget, men det är ju knappast de bitarna som publiken sitter och skrattar åt.
Vi kanske måste skilja mellan ofrivillig och frivillig indiefilm. Precis som i skivbranschen så finns det ju en stolthet i att verka småskaligt, men samtidigt finns det också aktörer som befinner sig på en oberoende nivå i väntan på den stora hitten eller att bli uppköpta av en major. Att placera "Little Miss Sunshine" bland mer alternativa filmfestivalfilmer är kanske som att nominera Mariann Records på Manifest-galan. Man spelar liksom i samma liga fast av olika anledningar. Jag är hur som helst glad att folk gillade filmen, oavsett av vilken anledning det var. Jag tyckte den var ganska bra själv, men den saknade den oslagbara komiska mellan Chevy Chase, Beverly D'angelo, Anthony Michael Hall och de andra i "Ett Päron Till Farsa".

Everybody's Got To Learn Sometime

Det var verkligen inte igår som jag uppdaterade den här bloggen. Men jag tror jag behövs nu igen. Någon måste ta upp det här med Håkan Thörn igen. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr när han publicerade sin avskyvärda, nedlåtande krönika om ett lättsamt underhållningsprogram, och det finns en rätt lång text om det lite längre ner här.
Jag tittade in på Musikbyråns hemsida ikväll, bara för att de tydligen visat en del roliga klipp ur SVT:s arkiv och jag ville se om de fanns på nätet. Då såg jag till min stora stora förvåning att Håkan Thörn tydligen skriver krönikor för deras räkning fortfarande. Inte så att jag tänkte att mitt bloggande skulle rasera hans journalistkarriär direkt, utan snarare att det skulle självdö efter några texter. Såsom det brukar. Men det verkar fortsätta.
Sedan sist så har han listat de bästa skivorna från 2000-2004. Jag tror ni kan gissa ungefär vilka som är med. Det är en salig blandning av rock och hiphop. Tänk att han som nummer 823 satte sig vid datorn och gjorde en lista med Strokes, Streets, Daft Punk, The Knife och Libertines. Vem hade han tänkt skulle läsa den? Åh, nu tycker jag lite synd om honom. På riktigt. Vem hade han tänkt skulle läsa det?

Men alla eventuella sorgliga känslor byts mot vrede när jag läser hans bedrövliga text om låten "Everybody's Got To Learn Sometime", en jättefin ballad av James Warren i bandet Korgis, som gjorde många andra bra låtar på sin tid. Not good enough for Håkan Thörn tydligen, som föredrar Ebbot Lundbergs version. Vi skulle såklart kunna duellera om vilken version som är den rätta, men då skulle jag ju bara svara med samma mynt.

Men titta på den här videon av originalet:



James Warren ser ut som Bert Ljung. Produktionen är perfekt. Stråkarna kommer från en synt. Det är stelbent.

Jämför sedan med den här versionen:



Det är Beck, som gjorde en version av den till filmen "Eternal Sunshine of a Spotless Mind". Fint låtval av Beck, samma sak med Ebbot (mycket mer än vad jag trodde om honom), men GUD vad det gör ont i mig att höra en sån låt omgjord till något "äkta". Det äkta uttrycket finns ju originalet. Det var så den skulle låta. Men i Håkan Thörns värld blir något äkta om man hänger på en gitarr, kryddar med lite manligt svårmod, dricker en flaska whiskey och brölar loss på en pubscen.

Jag har inte läst eller hört den där intervjun med Mauro Scocco och Peter LeMarc han skriver om, men jag gissar att det handlar om nån insikt de kommit till att deras fina låtar förstördes av 80-talets bombastiska produktioner. Kanske har de till och med tagit fram gitarren och spelat låten "som den egentligen ska låta" för honom. Jag är glad att jag inte hört några gamla Scocco-låtar akustiskt, för jag fullkomligt älskar hur Ratata ville vara Scritti Politti på "Mellan Dröm och Verklighet", och sättet de borrade ner sig i sin samtid. En akustisk gitarr låter precis lika tråkig nu som 1968.

Det är helt uppenbart att min och Håkan Thörns musiksmak är oförenliga. Han lyckas nästan handplocka allt jag tycker är dåligt med musik som sina personliga favoriter. Därför borde jag väl inte vara direkt chockad över att han spyr galla över mina ljudideal och favoritgenrer. Jag orkar nog inte ens kommentera det mer. Det jag dock orkar fortsätta störa mig på är varför Korgis underbara studioballad skulle betyda mer för att den framförs av Ebbot Lundberg med en backstagebira i handen.

Now! That's What I Call Julklappsbilder