Upptäckte precis att jag gjort 25 års missbedömning av en person. Sven Melander. Tankarna började frodas igår när vi såg sammanlagt fyra avsnitt från underhållningsprogrammet Nöjesmassakern från 1985, och jag måste säga att det är med oväntat mycket skämskudde i ansiktet som jag ser det.
Att barndomsminnen av att något är väldigt roligt kan raseras när man ser det igen har man ju lärt sig att förvänta sig, men mina minnesbilder av Nöjesmassakern är ovanligt goda och hjärtliga. Minns Åke Catos otippade sketcher med konstiga slut, hur man kunde göra en lång ambitiös sketch utan poäng osv osv. Det jag hade förträngt i alldeles för stor grad är SVEN MELANDER. Vilken sopa! Alla sketcher han är iblandade handlar antingen om sprit (80%), fruntimmer eller olika former av pinsam nakenhet. Man verkar också tycka det är väldigt roligt att han har obegripligt svårt att hålla sig för skratt, och när halva programmet är feltagningar från en i grunden inte speciellt rolig sketch.
Åke Cato, Gösta Engström och till viss del Jon Skolmen (även fast han också visar lite samma tendenser som Melander) klarar sig med äran i behåll. Synd bara att Sven Melanders självgoda nuna har tar upp två tredjedelar av programytan.
Men tänker man efter så har det ju alltid varit precis så. Vad än Sven Melander har varit med i så har antingen hans bullriga röst eller spritskämten varit i fokus. Fyllot i Sällskapsresan till exempel, är det någon som minns nåt som hans kompis sa i filmen? Förmodligen inte, för Melander tog för sig hela bildrutan genom att vara lite mer högljudd, lite fullare eller vad som nu krävdes.
På något sätt personifierar han den sämsta formen av föräldrar jag minns från min barndom. Fanns det något värre än när kompisars pappor var högljudda män som skulle snuskskämta eller bara allmänt visa sin plats när man besökte dem?
Hela den personligheten (som jag hoppas var vanligare i äldre generationer) får ett ansikte när Sven Melander står i för liten skinnjacka och drar grabbskämt om motorer på norrländsk dialekt i Nöjesmassakern 1985.
Förlåt 1985, du vet att jag älskar dig, men må just denna humorform aldrig komma tillbaka.
lördag, december 27, 2008
torsdag, november 06, 2008
Ang: Andres Lokko
Okej, detta måste vara det drygaste Andres Lokko någonsin skrivit.
Oj, vad han känner till konstiga artister hörrni! En verkar vara afrikan. Hoppsan! Då är han inte rasist i alla fall. För mig är Andres Lokko bara en musikjournalistvariant av Johan Stael von Holstein, fast nästan ÄNNU självgodare. Han är så säker på att hans smak och hans värderingar är bättre än alla andras, och det finns inget som stör mig så mycket. Nu är ju musikjournalism störigt i sig, men just det där användandet av rätt och fel, äkta och oäkta äcklar mig verkligen.
Just nu koncentrerar jag mig dock på att störa mig på kopplingen mellan dansband och Sverigedemokraterna. Visst, säkert finns det folk bland dansbanden och deras publik som röstar risigt, men jag tror inte det står speciellt mycket bättre till bland banden bakom alla jävla "(kommande albumspår)" som Lokko hyllar. Är det inte lite fel att lyfta fram reggae-musiken i media t ex? Där finns ju väldigt mycket dåliga ideal. Då kanske man skulle kunna säga att det är några få reggae-artister som smutsar ner ryktet över en hel genre? Just det!
Men det är ju precis det som Lokko inte inser. För honom har landsorten alltid varit ett hot. Den påhittade fienden. Han tänker att vanligt folk inte bryr sig om soulboxar, housetolvor och Postcard-singlar, och då kan man lika väl skjuta på andra avskyvärda egenskaper såsom att de röstar blågult, bara uppskattar den allra mest primitiva formen av humor och såklart aldrig har läst en enda bok som inte är deckare. Själv läser Lokko tusen coola tidningar på engelska, har redan hört talas om eller sett obskyra tv-serier lååångt innan Canal+ har köpt in dem och såklart är den 12 minuter långa remixen av nya Rihanna-låten bättre än den där vanliga du hör på radio.
Många tänker säkert att det är rätt lätt att vara Andres Lokko. Stiga upp på morgonen och ha som enda plan för dagen att man ska läsa klart en biografi om nån soulnisse, och sen bestämma sig för i vilket forum man ska skriva om den. Den kan hamna på en lista nånstans, känns lagom. Sen pladask ner i soffan och kolla in den nya boxen med avig new wave som kom på posten i veckan. Inget man inte hört tidigare, men värt några rader i....ja, hur var det nu? Skriver han nånstans mer än i SvD längre?
Säkert ÄR det väsentligt mycket mer ansträngande än såhär att vara Andres Lokko. Att få ihop pengar till det liv han lever. Men det är minst lika svårt att få ihop pengar till att leva ett vanligt radhusfamiljeliv med två barn i Karlstad. Framför allt så tar det en massa tid, som kanske gör att Paul Weller-biografin blir liggande oläst ett tag längre än man tänkt. Eller så väljer man helt enkelt bort kunskaperna om Paul Weller till förmån för andra saker, till exempel familjeliv.
Det är där det slår slint hos Andres. Det är där han börjar tro att alla som inte bor inom tullarna i Stockholm och har koll på det senaste inom media, kultur och mode lyssnar på Eddie Meduza och röstar på Sverigedemokraterna. Han vill så gärna att det ska vara så, och till slut blir det sant i hans huvud.
Oj, vad han känner till konstiga artister hörrni! En verkar vara afrikan. Hoppsan! Då är han inte rasist i alla fall. För mig är Andres Lokko bara en musikjournalistvariant av Johan Stael von Holstein, fast nästan ÄNNU självgodare. Han är så säker på att hans smak och hans värderingar är bättre än alla andras, och det finns inget som stör mig så mycket. Nu är ju musikjournalism störigt i sig, men just det där användandet av rätt och fel, äkta och oäkta äcklar mig verkligen.
Just nu koncentrerar jag mig dock på att störa mig på kopplingen mellan dansband och Sverigedemokraterna. Visst, säkert finns det folk bland dansbanden och deras publik som röstar risigt, men jag tror inte det står speciellt mycket bättre till bland banden bakom alla jävla "(kommande albumspår)" som Lokko hyllar. Är det inte lite fel att lyfta fram reggae-musiken i media t ex? Där finns ju väldigt mycket dåliga ideal. Då kanske man skulle kunna säga att det är några få reggae-artister som smutsar ner ryktet över en hel genre? Just det!
Men det är ju precis det som Lokko inte inser. För honom har landsorten alltid varit ett hot. Den påhittade fienden. Han tänker att vanligt folk inte bryr sig om soulboxar, housetolvor och Postcard-singlar, och då kan man lika väl skjuta på andra avskyvärda egenskaper såsom att de röstar blågult, bara uppskattar den allra mest primitiva formen av humor och såklart aldrig har läst en enda bok som inte är deckare. Själv läser Lokko tusen coola tidningar på engelska, har redan hört talas om eller sett obskyra tv-serier lååångt innan Canal+ har köpt in dem och såklart är den 12 minuter långa remixen av nya Rihanna-låten bättre än den där vanliga du hör på radio.
Många tänker säkert att det är rätt lätt att vara Andres Lokko. Stiga upp på morgonen och ha som enda plan för dagen att man ska läsa klart en biografi om nån soulnisse, och sen bestämma sig för i vilket forum man ska skriva om den. Den kan hamna på en lista nånstans, känns lagom. Sen pladask ner i soffan och kolla in den nya boxen med avig new wave som kom på posten i veckan. Inget man inte hört tidigare, men värt några rader i....ja, hur var det nu? Skriver han nånstans mer än i SvD längre?
Säkert ÄR det väsentligt mycket mer ansträngande än såhär att vara Andres Lokko. Att få ihop pengar till det liv han lever. Men det är minst lika svårt att få ihop pengar till att leva ett vanligt radhusfamiljeliv med två barn i Karlstad. Framför allt så tar det en massa tid, som kanske gör att Paul Weller-biografin blir liggande oläst ett tag längre än man tänkt. Eller så väljer man helt enkelt bort kunskaperna om Paul Weller till förmån för andra saker, till exempel familjeliv.
Det är där det slår slint hos Andres. Det är där han börjar tro att alla som inte bor inom tullarna i Stockholm och har koll på det senaste inom media, kultur och mode lyssnar på Eddie Meduza och röstar på Sverigedemokraterna. Han vill så gärna att det ska vara så, och till slut blir det sant i hans huvud.
måndag, mars 10, 2008
Svenska Melodifestivalen 2008
Förra året när det var melodifestivaltider så tänkte jag att istället för att skriva om det i skunkdaggan så skulle jag göra ett långt och mastigt blogginlägg med Youtube-klipp och annat sammanlänkat. Men eftersom projektet var så stort så blev det aldrig av. Alla ni som grät er till sömns över det blir säkert nöjda nu, för nu är jag tillbaka med min melodifestivalcraze iår istället.
FÖRSTA DELTÄVLINGEN
E-Type & The Poodles "Line of Fire"
Ungefär vad man kunde förvänta sig. Okomplicerad FM-hårdrock och jag skulle inte bli chockad om det kom fram att någon utbrustit "kuuuult" när de spelade in den. Är det något som jag ogillar mer än hårdrock så är det nog när den framförs ironiskt.
Face -84 "Alla Gamla X
Den här växer faktiskt. Dum dansbands-girlgroup med en sångerska som låter lite Lilla Melodifestivalen. Så långt är det bra. Synd bara att melodin lite för ofta tar enklaste vägen fram, och refrängen (en blandning av Aquas "My oh My" och nån Håkan Hellström-låt, eller hur?) är verkligen ett antiklimax.
Det är lite tråkigt att ordet dansband fortfarande används som ett solklart skällsord av musikjournalister. Jag gillar dansband.
Velvet "Déja-Vù"
Extremt mycket by-the-book-disco med de där vanliga ackorden i refrängen ("I Will Survive", "Not A Sinner Nor A Sant", "Las Vegas"...osv). Rent produktionsmässigt lyfter den dock rätt mycket i refrängen, och med en bättre (eller i alla fall mer originell) melodi hade jag nog gillat den. Bra Henrik Wikström-dunk, även om han inte var inblandad.
Brandur "Lullaby
Av media avfärdad som tråkig, och visst, det är ju inte det roligaste bidraget som har varit med, fast ändå så tycker jag den fått lite för mycket skit. Nutidens upplägg i Melodifestivalen ger lite dåligt utrymme för den här typen av låtar. När det är 32 låtar som ska tas in så får helt enkelt varje låt mindre uppmärksamhet, och när den dessutom sjungs av en okänd snubbe och döms ut av tidningarna så tror jag många passade på att gå på toa.
Jag tänker mig att jag verkligen skulle gilla den här om den var på franska och tävlade för Malta. Vissa bitar är väldigt rutinmässigt albumballadiga, men jag gillar hur den hela tiden stegrar i tonarter och den för komplicerade icke-refrängen. Såhär efteråt nästan min favorit i första
delfinalen.
Michael Michailoff "That's Love
Ibland förundras man över hur vissa låtar kommer med. Man får väl svälja det där med att kända artister helt enkelt går före okända, och att vissa bidrag kvoteras in för att få en folklig bredd på låtarna. Men när en trååååkig låt med en tråkig artist som inte sjunger bra kommer med? Jag tyckte lite synd om Michael dock. Hela hans framträdande bara skrek ju "inte till final", och såklart kom han vidare men jag är ändå lite överraskad över att han inte kom sist. Själva låten var standardiserad Peter Kvint-tråk, och fick stå för omgångens bidrag att tilltala pappor som gillar Beatles. Årets "Sowing the Seeds of Love" eller - ännu mer - OMDs "Walking on the Milky Way". Är det möjligen en kvoteringsparameter?
Amy Diamond "Thank You"
Här hade jag ju hoppats mycket. Jag älskar alla Amys album, och när det dessutom skrevs att hon hade en Motown-doftande uptempolåt, så satt vi som på nålar och hoppades. Kanske var det därför man blev aningen besviken.
Själva låten kändes lite tråkig och inte alls lika roligt trixig som låtarna som Tommy Tysper och gänget skriver till hennes skivor. Produktionen kändes tråkigt hipp (eller tja, mer 2005-hipp kanske) och inte alls tillräckligt utnyttjande av Amys röst. Är redan trött på den.
Suzzie Tapper "Visst Finns Mirakel"
Oerhört effektivt att få reda på att hon har Parkinsons precis innan låten spelas, vilket gjorde henne i princip immun mot angrepp och kritik. Vem vill sitta hemma i soffan och snacka skit om nån stackare som kämpat sig upp på scenen för att sjunga en kärleksballad till sin man? Som tur är så slapp jag ens tänka tanken för jag tyckte om den här. Kanske blev man lite medryckt av sammanhanget, men det var rent tekniskt en välskriven ballad också. Kanske hade man kunnat önska nåt som stökade till bland ackorden lite, men mest av allt var det en bra ballad i "Se På Mig"-skolan. Låten alltså.
Christer Sjögren "I Love Europe
Inte så dum. En bland mellan "Macken"-låten och nån Smurfarna-låt i versen, och en helt utan modern schlagerstruktur. Det var rätt härligt att se Torgny Söderberg och Ingela Forsman sitta där och vinka efter att nästan alla de tidigare bidragen hade skrivits av löjliga mängder kompositörer och de flesta saknade bevisligen talangen att göra nåt som vanligt folk gillar.
Det lönar sig inte allt att koka ihop en soppa av de senaste årens framgångsingredienser, och det gör mig glad. Torgny Söderberg snurrar säkert inte snabbast på stolen i studion, men han är en härlig gammeldags hantverkare som inte bryr sig speciellt mycket om de senaste uppdateringarna av ProTools.
ANDRA DELTÄVLINGEN
Ola "Love in Stereo"
Jag gillar verkligen verkligen det jag hört av Ola tidigare. Både att han har en bra röst och att singlarna "Natalie" och "SOS" är otroligt bra och välskrivna. "Love in Stereo" är skriven av samma folk som singlarna, och det kanske fick mig att vänta mig lite väl mycket av låten. Rösten är fortfarande bra. Ola är rätt sliskigt vanlig-kille-charmig på ett roligt sätt, det är ett plus. Han gör låten bra också, den har sina poänger. Fast mest av allt känns den seg och tillrättalagd. Speciellt då jämfört med den hysteriska "Natalie" som lyfter på ett helt annat sätt. Väldigt synd, för just Melodifestivalen är ett bra forum för att få låtar att lyfta.
Dessutom är väl "You're The Voice" en lite väl tråkig låt att kopiera.
Lasse Lindh "Du Behöver Aldrig Vara Rädd"
Huu. Det är nåt med Lasse Lindh som artist som är obehagligt. En popvariant av Ronnie Sandahl. Den rara killen som är så snäll och ofarlig, men samtidigt gärna vill ha beröm för att han är så mycket bättre än andra killar. Nu orkade jag inte lyssna på vad den här låten handlade om, men titeln ger ju aningar om nåt åt det här hållet. Frågan är på vilka kriterier som låten kom med, för det är verkligen ingen märkvärdig komposition. Refrängen låter som en mindre pampig (= tråkigare) variant av Jan Johansens "Sista Andetaget".
The Nicole "Razborka"
Jag tror detta var min favorit i andra omgången. Jag är väldigt förtjust i tacky europop med etniska inslag (t ex när italo discon ständigt flirtade med antingen Japan eller Ryssland). Detta är inte långt från italons sätt att hantera saken heller. Ryssland porträtteras ungefär som Syldavien i Tintin-böcker. Alla ryska klyschor (vodka, misshandel osv) staplas ovanpå varandra och melodin är ju väldigt mycket såsom man uppfattar att rysk musik låter om man ska ge ett exempel out of the blue.
The Nicole (jättebra och töntigt artistnamn) är ingen stark sångerska, men hon har en extremt fånig utstrålning som funkar bra ihop med låten. Man kunde kanske önska sig att låten haft lite mer tryck dock.
Alexander Schöld "Den Första Svalan"
Vilken rolig kille. En mjukis-rockare med röst som väl egentligen hade hört hemma i nån boybandig ballad. Tråkig dussinlåt (delvis skriven av nån av snubbarna i bortglömda 90-talsbandet Vildsvin!!) och precis som med Lasse Lindhs bidrag nyss så har jag svårt att se vilken del av urvalskriterierna som den här kom i leken på. Men den intetsägande låten får stå åt sidan för det roliga framförandet. Roligt (och lite gulligt på nåt sätt) att se ett gäng rockkillar stå och spela playbackgitarr och sjunga inlevelsefullt om den första svalan.
Rongedal "Just A Minute"
Jag har lätt för att tycka om bröderna Rongedal, men kan inte förklara varför. Magnus var ju med i ett av det tidiga 90-talets bästa band, Big Money, och kanske är det det jag har i minnet. Eller så är det deras prestigelösa förflutna (Electric Banana Band, diverse familjeprogram...) som gör att man unnar dem och stå där och spexa. Låten pendlar mellan Mikas "Grace Kelly" och diverse Scissor Sisters-låtar utan att egentligen någonsin bli något annat, men Rongedal verkar så goda att jag gillar den ändå.
Sanna Nielsen "Empty Room"
Ballad med vers efter ABBA-mallen, och en refräng som tyvärr inte riktigt håller vad versen lovar. Jag tror vi kom överens om att den var ganska lik Pretenders "I'll Stand By You". Det som slår en däremot är hur bra Sanna Nielsen har blivit. Jag tror detta är första gången jag hör henne på engelska, och det låter ju som att hon aldrig gjort något än att stå där och leverera Diane Warren-ballader. Inte alls dum.
Andra Generationen "Kebabpizza Slivovitza"
Om man bortser från själva bandet (vilket kanske inte är så lätt) så påminner den här väldigt mycket om hur alla bidragen i toppen av Eurovisionsfinalen lät för några år sedan efter att Roslana hade funnit för Ukraina. Den biten funkar för mig. Den är släkt med eurofieringen av etnon som jag nämnde i samband med The Nicole nyss. Tyvärr så är det alldeles för lite tryck i det här för att det ska nå fram.
Istället hamnar det i den där tokroliga, mustiga och vedervärdiga genren som gör att schlagerhatande män sitter och skojröstar på det för att de nämner nån sprit i titeln. Höhö. Kusturica blandat med Timbuktu. Usch!
Johnson & Häggkvist "One Love"
Nackdelen med att slöa lite med att skriva om det här att man hinner glömma de allra mest intetsägande låtarna. Den här minns jag inget alls av, förutom att jag blev glad när den inte gick vidare.
TREDJE DELFINALEN
BWO "Lay Your Love On Me"
Alexander Bard fortsätter vara det bästa vi har i det här landet på att blanda talang med fånighet. Vi sitter i soffan och säger vilken låt den här är lik. Alla har rätt. "Oh Mama", "Hung Up", "Kall Som Is", nån Erasure-låt. En lyckad schlager med andra ord. BWO har gjort starkare
låtar, fast då har de också stått mer på egna ben. Som paket funkar det här helt perfekt. Den bisarra inramningen, Bard bakom sin laptop, Army Of Lovers-pratpartiet, Martin Rolinskis superenergiska utstrålning, pyrotekniken...
BWO är jättebra, och om man nu ska tänka så fåniga saker som att det ska gå bra internationellt så har de knappt ens nån konkurrens.
Mickey Huskic "Izdajice"
Gammaldags medelhavsschlager som vi snackade sönder hemma i soffan. och jag tror tyvärr att de flesta gjorde det. Det är verkligen svårt för den här typen av låtar att gå genom rutan, och väldigt okompatibelt med chipsskålarna på bordet. Jag hade nog hoppats att den likt Brandurs låt skulle växa sig stark när jag gav den en ny chans men den är faktiskt tråkig. Cypern 1998. Grannlandsröster och en 15:e-placering.
Frida feat. Headline "Upp o Hoppa"
Det enda positiva jag kan säga här är att jag är glad att den inte var så snuskig som jag hade fruktat. Jag vet verkligen inget värre än snuskig musik, och Fridas äckliga hit förra året gör att hon kämpar i evig uppförsbacke i mina ögon. Jag önskar jag kunde ta det med en klackspark, men få saker provocerar mig så mycket som detta. Hemskt!
Thérèse Andersson "When You Need Me
En liten överraskning. Ett schlagerfierat Nightwish med operarefräng. Versen var lite tråkig. Marshdisko av senare års snitt (Nanne, Elin Lanto...) och refrängen är väl ingen melodisk sensation, men - återigen - fåniga idéer premieras. Min tvåa för kvällen.
Patrik Isaksson "Under Mitt Tunna Skinn
Få artister är väl lika tråkiga som Patrik Isaksson egentligen. Artister av hans sort kan väcka en viss medkänsla hos mig om de är ynkliga och omedvetna om sin töntighet, men Patrik Isaksson verkar på nåt sätt vara helt klar med vem han är och nöjd med det. Blev på nåt vis positivt överraskad av att detta inte var en ballad, men annars vet jag inte. För otöntigt.
Caracola "Smiling In Love
En del av mig gillar verkligen detta. Glad och färgglad pop som hade drunknat i sitt eget utbud om den hade kommit ut vid sidan av Melodifestivalen. Fast mellan Patrik Isaksson och Ainbusk Singers får den oanat kraft och den löjliga refrängen blir som en statement bland allt inställsamt allvar. Versen är vassare än refrängen dock.
Ainbusk "Jag Saknar Dig Ibland
Hmm, vilken var det här nu igen? Ännu en låt som man kanske skulle ha skrivit ner nåt stödord om när den väl höll på för när den slutade gjorde den det för evigt. Det var en ballad tror jag. Vi snackade nog sönder den i soffan.
Eskobar "Hallelujah New World
DN:s skribent skrev nåt störigt om att det här bidraget tillsammans med Lasse Lindhs var "lite för bra för den här tävlingen" vilket fick mig att förhandshata det såklart. Fast såfort stackars Eskobar stod där på scenen fick jag konstiga ömhetskänslor för dem. Den totalt hopplösa versen som slog knut på sig själv och lät som att den sjöngs på låtsasengelska, och sedan en riktig antiklimatrefräng som naturligtvis hade en åttondeplats tatuerat i pannan.
Sedan blir man väl lite martyrer som band när man kommer sist också. Det gynnar dem säkert. Som när Magnus Uggla kom sist med "Johnny Rocker" och gjorde en stor grej av det. Enligt Eskobars fans så var säkert den här låten alldeles för bra för att folk skulle förstå den.
FJÄRDE DELFINALEN
Niklas Strömstedt "För Många Ord Om Kärlek"
Vet inte riktigt hur han tänkte, men kanske ville ha åt muttrande fäder som sitter och klagar på att det inte är nån riktig musik i melodifestivalen. Varsågod, det var detta ni ville ha, Beatles-gubbar! Fast nu låter jag onödigt negativ. Låten är faktiskt inte så dum, och förtjänade lätt ett bättre öde än sistaplatsen, och hade den kommit efter Calaisas narkosbidrag så hade jag kanske rentav röstat på den.
Calaisa "If I Could"
I konkurrens med Ainbusk årets tråkigaste bidrag, och en sån där som verkligen fick en att vilka dubbelkolla om den verkligen bara är tre minuter lång. Ännu ett bidrag som kanske fick några extra röster hos folk som tycker detta är "riktig musik" jämfört med de andra ytliga schlagerna.
En akustisk gitarr betyder ju som bekant att vi ser ett äkta uttryck, och när de bara står sådär och sjunger så är låten viktigare än framförandet bla bla. Synd bara då att detta är en av de tråkigaste låtar jag någonsin hört. Sämst i år.
Daniel Mitsogiannis "Pame"
Typiskt ett bidrag som blir populärt i symbios med ett känt ansikte. Simpel och förutsägbar 2000-talsschlager i "Cara Mia"-skolan, fast utan ett känt ansikte bakom mikrofonen blir låten utlämnad till sig själv, och där är den inte stark nog. Hade Måns Z eller nån annan schlagerstjärna hade den fått fler chanser och kanske gått vidare. Därmed inte sagt att Daniel gör den här låten sämre än någon annan, bara en tråkig och orättvis sanning när det gäller den här typ av bidrag. De måste bäras av en Idol-kandidat.
Linda Bengtzing "Hur Svårt Kan Det Va?"
Precis vad man förväntar sig. Alla fördomar om hur en låt med den här titeln med Linda Bengtzing ska låta infrias på en lång rad, och även om det finns poänger i melodin så tycker jag nog att "Jag Ljuger Så Bra" har varit den mest lyckade av hennes bidrag.
Nordman "I Lågornas Sken"
Måste säga att gillar den här. Nordman har man väl inte haft världens bästa relation till genom åren, men på nåt sätt så kan jag gilla hans schlagergrejer på samma sätt som det är svårt att inte gilla Roger Pontare. De bygger upp en kuliss av klyschor, men så länge man håller sig helt till klyschorna (alltså inte blandar in några andra element) så funkar det bra som kitschbidrag.
Annars tror jag att jag faller lite för att detta på något sätt för mina tankar till fånga-monster-italo som Radiorama eller "Catch the Fox" med Den Harrow. Nyckeln sitter i oh-oh-biten i refrängen. Svårt att inte gilla.
Sibel "That Is Where I'll Go"
Jag, som inte följt senaste årens talangsåpor speciellt noggrannt, blev väldigt överraskad av att den här hade en chans överhuvudtaget, och efter att ha hört den några gånger till i Andra Chansen är jag fortfarande lite förbryllad över hur starkt intryck den verka göra på folk. Vem som helst hör ju att hon sjunger bra och har man följt henne i Idol kanske man ser ytterligare en dimension att gilla det. Men låten låter som en slice av en tvåtimmarsballad. Den varken börjar eller slutar.
Fronda "Ingen Mår Så Bra Som Jag"
Usch, det är för mycket sånt här i årets festival. Peppade 30-åriga killar i gycklarutstyrsel försöker få folkhemspoäng genom att göra en låt som är raka motsatsen till den ytliga glamouren som festivalen innebär. Jag är glad att det inte funkade.
Charlotte Perrelli "Hero"
Höga förväntningar. Fredrik Kempes bidrag brukar vara det i särklass bästa numera, och denna skulle ju vara något alldeles extra. Därför blev jag besviken över hur enkel och slätstruken den var vid första lyssningen. Inga överraskning i vare sig melodi eller produktion utan bara ett snitt av senaste fem årens svenska schlagerhits. Men i detta fallet är jag glad att jag väntade lite med att skriva om det, för den tar sig.
Det är ingen "Cara Mia" direkt, men den har faktiskt en del bra poänger.
E-Type & The Poodles "Line of Fire"
Ungefär vad man kunde förvänta sig. Okomplicerad FM-hårdrock och jag skulle inte bli chockad om det kom fram att någon utbrustit "kuuuult" när de spelade in den. Är det något som jag ogillar mer än hårdrock så är det nog när den framförs ironiskt.
Face -84 "Alla Gamla X
Den här växer faktiskt. Dum dansbands-girlgroup med en sångerska som låter lite Lilla Melodifestivalen. Så långt är det bra. Synd bara att melodin lite för ofta tar enklaste vägen fram, och refrängen (en blandning av Aquas "My oh My" och nån Håkan Hellström-låt, eller hur?) är verkligen ett antiklimax.
Det är lite tråkigt att ordet dansband fortfarande används som ett solklart skällsord av musikjournalister. Jag gillar dansband.
Velvet "Déja-Vù"
Extremt mycket by-the-book-disco med de där vanliga ackorden i refrängen ("I Will Survive", "Not A Sinner Nor A Sant", "Las Vegas"...osv). Rent produktionsmässigt lyfter den dock rätt mycket i refrängen, och med en bättre (eller i alla fall mer originell) melodi hade jag nog gillat den. Bra Henrik Wikström-dunk, även om han inte var inblandad.
Brandur "Lullaby
Av media avfärdad som tråkig, och visst, det är ju inte det roligaste bidraget som har varit med, fast ändå så tycker jag den fått lite för mycket skit. Nutidens upplägg i Melodifestivalen ger lite dåligt utrymme för den här typen av låtar. När det är 32 låtar som ska tas in så får helt enkelt varje låt mindre uppmärksamhet, och när den dessutom sjungs av en okänd snubbe och döms ut av tidningarna så tror jag många passade på att gå på toa.
Jag tänker mig att jag verkligen skulle gilla den här om den var på franska och tävlade för Malta. Vissa bitar är väldigt rutinmässigt albumballadiga, men jag gillar hur den hela tiden stegrar i tonarter och den för komplicerade icke-refrängen. Såhär efteråt nästan min favorit i första
delfinalen.
Michael Michailoff "That's Love
Ibland förundras man över hur vissa låtar kommer med. Man får väl svälja det där med att kända artister helt enkelt går före okända, och att vissa bidrag kvoteras in för att få en folklig bredd på låtarna. Men när en trååååkig låt med en tråkig artist som inte sjunger bra kommer med? Jag tyckte lite synd om Michael dock. Hela hans framträdande bara skrek ju "inte till final", och såklart kom han vidare men jag är ändå lite överraskad över att han inte kom sist. Själva låten var standardiserad Peter Kvint-tråk, och fick stå för omgångens bidrag att tilltala pappor som gillar Beatles. Årets "Sowing the Seeds of Love" eller - ännu mer - OMDs "Walking on the Milky Way". Är det möjligen en kvoteringsparameter?
Amy Diamond "Thank You"
Här hade jag ju hoppats mycket. Jag älskar alla Amys album, och när det dessutom skrevs att hon hade en Motown-doftande uptempolåt, så satt vi som på nålar och hoppades. Kanske var det därför man blev aningen besviken.
Själva låten kändes lite tråkig och inte alls lika roligt trixig som låtarna som Tommy Tysper och gänget skriver till hennes skivor. Produktionen kändes tråkigt hipp (eller tja, mer 2005-hipp kanske) och inte alls tillräckligt utnyttjande av Amys röst. Är redan trött på den.
Suzzie Tapper "Visst Finns Mirakel"
Oerhört effektivt att få reda på att hon har Parkinsons precis innan låten spelas, vilket gjorde henne i princip immun mot angrepp och kritik. Vem vill sitta hemma i soffan och snacka skit om nån stackare som kämpat sig upp på scenen för att sjunga en kärleksballad till sin man? Som tur är så slapp jag ens tänka tanken för jag tyckte om den här. Kanske blev man lite medryckt av sammanhanget, men det var rent tekniskt en välskriven ballad också. Kanske hade man kunnat önska nåt som stökade till bland ackorden lite, men mest av allt var det en bra ballad i "Se På Mig"-skolan. Låten alltså.
Christer Sjögren "I Love Europe
Inte så dum. En bland mellan "Macken"-låten och nån Smurfarna-låt i versen, och en helt utan modern schlagerstruktur. Det var rätt härligt att se Torgny Söderberg och Ingela Forsman sitta där och vinka efter att nästan alla de tidigare bidragen hade skrivits av löjliga mängder kompositörer och de flesta saknade bevisligen talangen att göra nåt som vanligt folk gillar.
Det lönar sig inte allt att koka ihop en soppa av de senaste årens framgångsingredienser, och det gör mig glad. Torgny Söderberg snurrar säkert inte snabbast på stolen i studion, men han är en härlig gammeldags hantverkare som inte bryr sig speciellt mycket om de senaste uppdateringarna av ProTools.
ANDRA DELTÄVLINGEN
Ola "Love in Stereo"
Jag gillar verkligen verkligen det jag hört av Ola tidigare. Både att han har en bra röst och att singlarna "Natalie" och "SOS" är otroligt bra och välskrivna. "Love in Stereo" är skriven av samma folk som singlarna, och det kanske fick mig att vänta mig lite väl mycket av låten. Rösten är fortfarande bra. Ola är rätt sliskigt vanlig-kille-charmig på ett roligt sätt, det är ett plus. Han gör låten bra också, den har sina poänger. Fast mest av allt känns den seg och tillrättalagd. Speciellt då jämfört med den hysteriska "Natalie" som lyfter på ett helt annat sätt. Väldigt synd, för just Melodifestivalen är ett bra forum för att få låtar att lyfta.
Dessutom är väl "You're The Voice" en lite väl tråkig låt att kopiera.
Lasse Lindh "Du Behöver Aldrig Vara Rädd"
Huu. Det är nåt med Lasse Lindh som artist som är obehagligt. En popvariant av Ronnie Sandahl. Den rara killen som är så snäll och ofarlig, men samtidigt gärna vill ha beröm för att han är så mycket bättre än andra killar. Nu orkade jag inte lyssna på vad den här låten handlade om, men titeln ger ju aningar om nåt åt det här hållet. Frågan är på vilka kriterier som låten kom med, för det är verkligen ingen märkvärdig komposition. Refrängen låter som en mindre pampig (= tråkigare) variant av Jan Johansens "Sista Andetaget".
The Nicole "Razborka"
Jag tror detta var min favorit i andra omgången. Jag är väldigt förtjust i tacky europop med etniska inslag (t ex när italo discon ständigt flirtade med antingen Japan eller Ryssland). Detta är inte långt från italons sätt att hantera saken heller. Ryssland porträtteras ungefär som Syldavien i Tintin-böcker. Alla ryska klyschor (vodka, misshandel osv) staplas ovanpå varandra och melodin är ju väldigt mycket såsom man uppfattar att rysk musik låter om man ska ge ett exempel out of the blue.
The Nicole (jättebra och töntigt artistnamn) är ingen stark sångerska, men hon har en extremt fånig utstrålning som funkar bra ihop med låten. Man kunde kanske önska sig att låten haft lite mer tryck dock.
Alexander Schöld "Den Första Svalan"
Vilken rolig kille. En mjukis-rockare med röst som väl egentligen hade hört hemma i nån boybandig ballad. Tråkig dussinlåt (delvis skriven av nån av snubbarna i bortglömda 90-talsbandet Vildsvin!!) och precis som med Lasse Lindhs bidrag nyss så har jag svårt att se vilken del av urvalskriterierna som den här kom i leken på. Men den intetsägande låten får stå åt sidan för det roliga framförandet. Roligt (och lite gulligt på nåt sätt) att se ett gäng rockkillar stå och spela playbackgitarr och sjunga inlevelsefullt om den första svalan.
Rongedal "Just A Minute"
Jag har lätt för att tycka om bröderna Rongedal, men kan inte förklara varför. Magnus var ju med i ett av det tidiga 90-talets bästa band, Big Money, och kanske är det det jag har i minnet. Eller så är det deras prestigelösa förflutna (Electric Banana Band, diverse familjeprogram...) som gör att man unnar dem och stå där och spexa. Låten pendlar mellan Mikas "Grace Kelly" och diverse Scissor Sisters-låtar utan att egentligen någonsin bli något annat, men Rongedal verkar så goda att jag gillar den ändå.
Sanna Nielsen "Empty Room"
Ballad med vers efter ABBA-mallen, och en refräng som tyvärr inte riktigt håller vad versen lovar. Jag tror vi kom överens om att den var ganska lik Pretenders "I'll Stand By You". Det som slår en däremot är hur bra Sanna Nielsen har blivit. Jag tror detta är första gången jag hör henne på engelska, och det låter ju som att hon aldrig gjort något än att stå där och leverera Diane Warren-ballader. Inte alls dum.
Andra Generationen "Kebabpizza Slivovitza"
Om man bortser från själva bandet (vilket kanske inte är så lätt) så påminner den här väldigt mycket om hur alla bidragen i toppen av Eurovisionsfinalen lät för några år sedan efter att Roslana hade funnit för Ukraina. Den biten funkar för mig. Den är släkt med eurofieringen av etnon som jag nämnde i samband med The Nicole nyss. Tyvärr så är det alldeles för lite tryck i det här för att det ska nå fram.
Istället hamnar det i den där tokroliga, mustiga och vedervärdiga genren som gör att schlagerhatande män sitter och skojröstar på det för att de nämner nån sprit i titeln. Höhö. Kusturica blandat med Timbuktu. Usch!
Johnson & Häggkvist "One Love"
Nackdelen med att slöa lite med att skriva om det här att man hinner glömma de allra mest intetsägande låtarna. Den här minns jag inget alls av, förutom att jag blev glad när den inte gick vidare.
TREDJE DELFINALEN
BWO "Lay Your Love On Me"
Alexander Bard fortsätter vara det bästa vi har i det här landet på att blanda talang med fånighet. Vi sitter i soffan och säger vilken låt den här är lik. Alla har rätt. "Oh Mama", "Hung Up", "Kall Som Is", nån Erasure-låt. En lyckad schlager med andra ord. BWO har gjort starkare
låtar, fast då har de också stått mer på egna ben. Som paket funkar det här helt perfekt. Den bisarra inramningen, Bard bakom sin laptop, Army Of Lovers-pratpartiet, Martin Rolinskis superenergiska utstrålning, pyrotekniken...
BWO är jättebra, och om man nu ska tänka så fåniga saker som att det ska gå bra internationellt så har de knappt ens nån konkurrens.
Mickey Huskic "Izdajice"
Gammaldags medelhavsschlager som vi snackade sönder hemma i soffan. och jag tror tyvärr att de flesta gjorde det. Det är verkligen svårt för den här typen av låtar att gå genom rutan, och väldigt okompatibelt med chipsskålarna på bordet. Jag hade nog hoppats att den likt Brandurs låt skulle växa sig stark när jag gav den en ny chans men den är faktiskt tråkig. Cypern 1998. Grannlandsröster och en 15:e-placering.
Frida feat. Headline "Upp o Hoppa"
Det enda positiva jag kan säga här är att jag är glad att den inte var så snuskig som jag hade fruktat. Jag vet verkligen inget värre än snuskig musik, och Fridas äckliga hit förra året gör att hon kämpar i evig uppförsbacke i mina ögon. Jag önskar jag kunde ta det med en klackspark, men få saker provocerar mig så mycket som detta. Hemskt!
Thérèse Andersson "When You Need Me
En liten överraskning. Ett schlagerfierat Nightwish med operarefräng. Versen var lite tråkig. Marshdisko av senare års snitt (Nanne, Elin Lanto...) och refrängen är väl ingen melodisk sensation, men - återigen - fåniga idéer premieras. Min tvåa för kvällen.
Patrik Isaksson "Under Mitt Tunna Skinn
Få artister är väl lika tråkiga som Patrik Isaksson egentligen. Artister av hans sort kan väcka en viss medkänsla hos mig om de är ynkliga och omedvetna om sin töntighet, men Patrik Isaksson verkar på nåt sätt vara helt klar med vem han är och nöjd med det. Blev på nåt vis positivt överraskad av att detta inte var en ballad, men annars vet jag inte. För otöntigt.
Caracola "Smiling In Love
En del av mig gillar verkligen detta. Glad och färgglad pop som hade drunknat i sitt eget utbud om den hade kommit ut vid sidan av Melodifestivalen. Fast mellan Patrik Isaksson och Ainbusk Singers får den oanat kraft och den löjliga refrängen blir som en statement bland allt inställsamt allvar. Versen är vassare än refrängen dock.
Ainbusk "Jag Saknar Dig Ibland
Hmm, vilken var det här nu igen? Ännu en låt som man kanske skulle ha skrivit ner nåt stödord om när den väl höll på för när den slutade gjorde den det för evigt. Det var en ballad tror jag. Vi snackade nog sönder den i soffan.
Eskobar "Hallelujah New World
DN:s skribent skrev nåt störigt om att det här bidraget tillsammans med Lasse Lindhs var "lite för bra för den här tävlingen" vilket fick mig att förhandshata det såklart. Fast såfort stackars Eskobar stod där på scenen fick jag konstiga ömhetskänslor för dem. Den totalt hopplösa versen som slog knut på sig själv och lät som att den sjöngs på låtsasengelska, och sedan en riktig antiklimatrefräng som naturligtvis hade en åttondeplats tatuerat i pannan.
Sedan blir man väl lite martyrer som band när man kommer sist också. Det gynnar dem säkert. Som när Magnus Uggla kom sist med "Johnny Rocker" och gjorde en stor grej av det. Enligt Eskobars fans så var säkert den här låten alldeles för bra för att folk skulle förstå den.
FJÄRDE DELFINALEN
Niklas Strömstedt "För Många Ord Om Kärlek"
Vet inte riktigt hur han tänkte, men kanske ville ha åt muttrande fäder som sitter och klagar på att det inte är nån riktig musik i melodifestivalen. Varsågod, det var detta ni ville ha, Beatles-gubbar! Fast nu låter jag onödigt negativ. Låten är faktiskt inte så dum, och förtjänade lätt ett bättre öde än sistaplatsen, och hade den kommit efter Calaisas narkosbidrag så hade jag kanske rentav röstat på den.
Calaisa "If I Could"
I konkurrens med Ainbusk årets tråkigaste bidrag, och en sån där som verkligen fick en att vilka dubbelkolla om den verkligen bara är tre minuter lång. Ännu ett bidrag som kanske fick några extra röster hos folk som tycker detta är "riktig musik" jämfört med de andra ytliga schlagerna.
En akustisk gitarr betyder ju som bekant att vi ser ett äkta uttryck, och när de bara står sådär och sjunger så är låten viktigare än framförandet bla bla. Synd bara då att detta är en av de tråkigaste låtar jag någonsin hört. Sämst i år.
Daniel Mitsogiannis "Pame"
Typiskt ett bidrag som blir populärt i symbios med ett känt ansikte. Simpel och förutsägbar 2000-talsschlager i "Cara Mia"-skolan, fast utan ett känt ansikte bakom mikrofonen blir låten utlämnad till sig själv, och där är den inte stark nog. Hade Måns Z eller nån annan schlagerstjärna hade den fått fler chanser och kanske gått vidare. Därmed inte sagt att Daniel gör den här låten sämre än någon annan, bara en tråkig och orättvis sanning när det gäller den här typ av bidrag. De måste bäras av en Idol-kandidat.
Linda Bengtzing "Hur Svårt Kan Det Va?"
Precis vad man förväntar sig. Alla fördomar om hur en låt med den här titeln med Linda Bengtzing ska låta infrias på en lång rad, och även om det finns poänger i melodin så tycker jag nog att "Jag Ljuger Så Bra" har varit den mest lyckade av hennes bidrag.
Nordman "I Lågornas Sken"
Måste säga att gillar den här. Nordman har man väl inte haft världens bästa relation till genom åren, men på nåt sätt så kan jag gilla hans schlagergrejer på samma sätt som det är svårt att inte gilla Roger Pontare. De bygger upp en kuliss av klyschor, men så länge man håller sig helt till klyschorna (alltså inte blandar in några andra element) så funkar det bra som kitschbidrag.
Annars tror jag att jag faller lite för att detta på något sätt för mina tankar till fånga-monster-italo som Radiorama eller "Catch the Fox" med Den Harrow. Nyckeln sitter i oh-oh-biten i refrängen. Svårt att inte gilla.
Sibel "That Is Where I'll Go"
Jag, som inte följt senaste årens talangsåpor speciellt noggrannt, blev väldigt överraskad av att den här hade en chans överhuvudtaget, och efter att ha hört den några gånger till i Andra Chansen är jag fortfarande lite förbryllad över hur starkt intryck den verka göra på folk. Vem som helst hör ju att hon sjunger bra och har man följt henne i Idol kanske man ser ytterligare en dimension att gilla det. Men låten låter som en slice av en tvåtimmarsballad. Den varken börjar eller slutar.
Fronda "Ingen Mår Så Bra Som Jag"
Usch, det är för mycket sånt här i årets festival. Peppade 30-åriga killar i gycklarutstyrsel försöker få folkhemspoäng genom att göra en låt som är raka motsatsen till den ytliga glamouren som festivalen innebär. Jag är glad att det inte funkade.
Charlotte Perrelli "Hero"
Höga förväntningar. Fredrik Kempes bidrag brukar vara det i särklass bästa numera, och denna skulle ju vara något alldeles extra. Därför blev jag besviken över hur enkel och slätstruken den var vid första lyssningen. Inga överraskning i vare sig melodi eller produktion utan bara ett snitt av senaste fem årens svenska schlagerhits. Men i detta fallet är jag glad att jag väntade lite med att skriva om det, för den tar sig.
Det är ingen "Cara Mia" direkt, men den har faktiskt en del bra poänger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)