torsdag, november 06, 2008

Ang: Andres Lokko

Okej, detta måste vara det drygaste Andres Lokko någonsin skrivit.

Oj, vad han känner till konstiga artister hörrni! En verkar vara afrikan. Hoppsan! Då är han inte rasist i alla fall. För mig är Andres Lokko bara en musikjournalistvariant av Johan Stael von Holstein, fast nästan ÄNNU självgodare. Han är så säker på att hans smak och hans värderingar är bättre än alla andras, och det finns inget som stör mig så mycket. Nu är ju musikjournalism störigt i sig, men just det där användandet av rätt och fel, äkta och oäkta äcklar mig verkligen.

Just nu koncentrerar jag mig dock på att störa mig på kopplingen mellan dansband och Sverigedemokraterna. Visst, säkert finns det folk bland dansbanden och deras publik som röstar risigt, men jag tror inte det står speciellt mycket bättre till bland banden bakom alla jävla "(kommande albumspår)" som Lokko hyllar. Är det inte lite fel att lyfta fram reggae-musiken i media t ex? Där finns ju väldigt mycket dåliga ideal. Då kanske man skulle kunna säga att det är några få reggae-artister som smutsar ner ryktet över en hel genre? Just det!

Men det är ju precis det som Lokko inte inser. För honom har landsorten alltid varit ett hot. Den påhittade fienden. Han tänker att vanligt folk inte bryr sig om soulboxar, housetolvor och Postcard-singlar, och då kan man lika väl skjuta på andra avskyvärda egenskaper såsom att de röstar blågult, bara uppskattar den allra mest primitiva formen av humor och såklart aldrig har läst en enda bok som inte är deckare. Själv läser Lokko tusen coola tidningar på engelska, har redan hört talas om eller sett obskyra tv-serier lååångt innan Canal+ har köpt in dem och såklart är den 12 minuter långa remixen av nya Rihanna-låten bättre än den där vanliga du hör på radio.

Många tänker säkert att det är rätt lätt att vara Andres Lokko. Stiga upp på morgonen och ha som enda plan för dagen att man ska läsa klart en biografi om nån soulnisse, och sen bestämma sig för i vilket forum man ska skriva om den. Den kan hamna på en lista nånstans, känns lagom. Sen pladask ner i soffan och kolla in den nya boxen med avig new wave som kom på posten i veckan. Inget man inte hört tidigare, men värt några rader i....ja, hur var det nu? Skriver han nånstans mer än i SvD längre?

Säkert ÄR det väsentligt mycket mer ansträngande än såhär att vara Andres Lokko. Att få ihop pengar till det liv han lever. Men det är minst lika svårt att få ihop pengar till att leva ett vanligt radhusfamiljeliv med två barn i Karlstad. Framför allt så tar det en massa tid, som kanske gör att Paul Weller-biografin blir liggande oläst ett tag längre än man tänkt. Eller så väljer man helt enkelt bort kunskaperna om Paul Weller till förmån för andra saker, till exempel familjeliv.
Det är där det slår slint hos Andres. Det är där han börjar tro att alla som inte bor inom tullarna i Stockholm och har koll på det senaste inom media, kultur och mode lyssnar på Eddie Meduza och röstar på Sverigedemokraterna. Han vill så gärna att det ska vara så, och till slut blir det sant i hans huvud.