onsdag, september 16, 2009

Melodifestivalen 2009

Nu har det gått ett halvår sedan årets Melodifestivaler. Mer än det säkert. Jag kan inte glömma det. Tänker på det hela tiden. Måste skriva av mig.

DELTÄVLING ETT

1. Nina Söderquist - Tick Tock

Årets festival hade inte kunnat börja värre. All uppdämnd pepp inför att det är dags för Melodifestivalen försvann på en sekund när Nina Söderquist röt sig genom en RIX-rockare (tänk albumspår med Anastacia) helt utan överraskningar eller ens nåt som fick oss att komma ihåg den sekunden efter den tagit slut. Kanske är det alltid såhär. Att entusiasmen inför en ny MF-säsong är bortom proportionerna för hur kul det egentligen är, men jag tror att det var en ovanligt tråkig festivalöppning.

2. Jonathan Fagerlund - Welcome To My Life

Inte-till-final tatuerat i pannan, men det kan ju också få en att känna lite extra med en låt. Med alla delfinaler bakom mig så tänker jag att vi var lite onödigt hårda mot den här. Eller rättare sagt så snackade vi nog sönder den, och ägnade mest till att komma på vilken Westlife-låt refrängen lät som. Glada och chosefria framträdanden ska uppmuntras och jag hoppas att Jonathan i alla fall kan få underhålla lite mindre nogräknade schlagerlantisar på olika köpcentrum i sommar. Det där lät hårt, men jag menar det i den mest positiva bemärkelsen.

3. Shirley Clamp - Med Hjärtat Fyllt Av Ljus

Är det kanske så att den ganska hetska debatten mellan Melodifestival-ledningen och aspirerande låtskrivare fått fotfäste även hos vanligt folk? Jag tänker att förr eller senare så är även barnfamiljerna med chipsskålar trötta på att se Bobby Ljunggren och Ingela Forsman sitta och vinka till nån titel av typen "En Ängel För Mig".
Kanske fick detta bli symbolen för hela den genren. Förtjänt måste jag säga. Texten är ju...tja, som det brukar vara med Pling. Kärlekens vind, och sånt där. Melodin är Bobby Ljunggren version 1.0, och återanvänd i så många generationer att inga ens bryr sig om att hitta ursprunget. Kanske är det Jennifer Rushs "The Power Of Love". Kanske nån 70-talare. Spelar ingen roll, det viktiga är att det inte funkade.

4. Scotts - Jag Tror På Oss

Jag har lite svårt att acceptera när låtskrivarna gör det så här lätt för sig. Om man har kommit på att göra en "Walking On Sunshine"-rökare till Sveriges populäraste moderna dansband, så kan man liksom inte bara vara nöjd med det. Idén är ju inte dum, men
man måste skriva en låt också. Här kommer vers efter vers efter vers, utan att utmana verkligen bandets kapacitet eller folks hjärnor.

5. Emilia - You're My World

Årets första pastisch-schlager. Jag tycker det är rätt kul när man leker med formatet, och försöker skriva låtar efter 40 år gamla mallar men ändå hitta något nytt. Här slängs vi mellan "My Way"-ackorden i versen, och sedan en rätt standardiserad vit-soul-runda i refrängen. Jag har lite problem med Emilias röst, ska jag erkänna. Jag tänker mig att hon skulle kunna låta helt ok, om hon inte försökte forcera sin röst till att låta kraftfull och soulig, för då låter bara karaoke. Helt ok, men lite väl uddlöst.

6. Alcazar - Stay The Night

Min favorit så långt. Precis allt vad jag hade hoppats på. Faran var att detta skulle vara ytterligare en schlagerfierad discolåt med "I Will Survive"-ackorden, som ofta är den enkla vägen att gå för ett band i Alcazars genre. Istället blev det snygg och tajt elektrodisco, modernt och trixigt i produktionen, men ändå enkelt nog att uppfattas som en hit vid första lyssning. Som en filterdisco-version av Bucks Fizz, komplett med call and response-sång och monsterrefräng.

7. Caroline af Ugglas - Snälla, Snälla

Svårt att förhålla sig till. Jag vill alltid ha tillgång till åtminstone en skämskudde när Caroline af Ugglas står på scen. Vet inte varför det är så, hon är väl inte mer pinsam än många andra, men det kanske är för att man har en liten känsla av att hon inte har några fans som man tycker lite synd om henne. Därför så borde jag väl bli lite medmänskligt glad av att hon gick vidare, men jag vet inte. Låten var ju rätt tråkig.

8. Marie Serneholt - Disconnect Me

Åh dessa spekulativa bidrag. Kalkylerade vinnarbidrag. Ojojoj vad alla östeuropéer kommer rösta på oss om vi lägger in lite ryska toner och skogstokiga rytmer. Kanske hade det funkat. Vem orkar bry sig om att vinna? Istället försvann det här bidraget behagligt snabbt från tävlingen. Kanske är Marie Serneholt den där aristen som jag nyss tänkte att Caroline af Ugglas var. En kändis utan fans. Tråkigt för henne, men lite bättre låt kunde man ju valt.

DELTÄVLING TVÅ

1. Lili & Sussie - Show Me Heaven

Jag såg Lili & Sussie sjunga singback nån gång på 80-talet, och med det i minnet så hade jag skämskudden i beredskap inför den här comebacken. Kanske var det därför, men jag blev väldigt positivt överraskade. OK, det är ju inga stora röster de har, men samtidigt så var låten så skräddarsytt perfekt för dem att det inte behövdes. Unison stämsång, flämtig verssång och ett habilt Dieter Bohlen-dunk som kunde sopa upp eventuella sneda toner.
Detta är ändå Thomas G:son när han är som vassast. In med alla gamla Lili & Sussie-hits i en låda, skaka om, på med lite smällar och en skamlös hook. Ibland provoceras jag lite grand av det, men här funkar det jättebra.

2. Lasse Lindh - Jag Ska Slåss I Dina Kvarter

Haha. Ja, vad ska man säga. Orkar inte klaga. Tycker istället det är lite gulligt att Lasses fanskara till så stor del verkar bestå av tjejer mellan 13-16 som tycker det är lite tråkigt att gilla Håkan eller Timo, och vill ha en egen favorit som ingen annan har. Ungefär som de som valde Mascots på 60-talet när alla antingen gillade Hep Stars eller Tages.

3. Jennifer Brown - Never Been Here Before

Denna blev jag tvungen att kolla upp på SVT:s hemsida vilken det var, trots att jag skriver detta bara några timmar efter att vi sett finalen på TV. Det är väl så att om man ska gå en själfylld soulballad att nå genom tv-rutan på 3 minuter, så finns det inte speciellt mycket marginal att spela på. Jag tror att P4 är ett bättre forum än Melodifestivalen.

4. H.E.A.T. - 1000 Miles

Jahapp, en vanlig hårdrockslåt av svenskt 80-talssnitt. Vet inte om det är ironiskt, men kärleksfullt verkar det vara i alla fall. Hur som helst är det ju ett pastischbidrag på samma sätt som Emilia förra veckan eller Jennifer Browns soulballad nyss. En bra låt är alltid en förlåtande faktor, men eftersom jag är en kille som tänder på melodier snarare än hur bra det är framfört så har jag svårt att ta det till mitt hjärta. Refrängen är ju så tråkig att man kan tro att självaste Desmond Child ligger bakom.
Jag har ingen som helst relation till originalet heller. Minns att jag brukade ta kisspaus från mitt intensiva Trackslyssnade på 80-talet när det var band som Treat, 220 Volt, Heavy Load och sånt där. Gjorde samma sak nu. Nostalgi.

5. Markoolio - Kärlekssång Från Mig

Lite fascinerade hur en artist som Markoolio kunde vissa detta vidöppna mål. Alla Sveriges kids sitter och väntar på att skratta, pappan har redan förmulerat "han är ju skön asså" i huvudet men orden kommer aldrig ut. Markoolio var inte alls skön ikväll. Bara konstigt oskarp. Är detta nån del i ett stort projekt som vi inte vet om än? Har svårt att tro att det bara skulle vara....dåligt.

6. Amy Diamond - It's My Life

Jag är mycket mycket glad att Amy Diamonds karriär verkar ta en bra riktning efter den läskiga julskivan. En barnstjärna som blir 16 år kan betyda mycket skit. Där finns ett balladträsk att upptäcka, eller ännu värre nån ny sexig approach. Men Amy tar bästa möjliga väg och göra en snygg Kate Ryan-dänga med tusen refränger och tar på sig fantasykläder och dansar disco på scenen. Gillart.

7. Cookies n Beans - What If

Haha, en riktig-musik-version av "Empty Room". Så fånigt.

8. Måns Zelmerlöw - Hope and Glory

Ja, den här hade man ju sett fram emot. Gillar verkligen Måns Z, och då speciellt i kombination med Fredrik Kempes låtar. Är den bara i närheten av "Cara Mia", "Brother Oh Brother" eller "Miss America" så är jag nöjd. Blev mycket nöjd. Inte bara för låten är välskriven och för att Måns som vanligt levererar felfritt och proffsigt, utan allra mest för att det är en helt fantastiskt show. Allt från den snygga grafiken i bakgrunden, det skamlösa boxningstemat på scenframträdandet och såklart för den sanslöst fåniga bakgrundsdansen. Love it.

DELTÄVLING TRE

1. Velvet - The Queen

Velvet är på nåt sätt i samma lite olyckliga genre som Marie Serneholt. Inte tillräckligt med egen profil för att ha en stor och trogen fanskara, men samtidigt gör hon ju egentligen hits hela tiden. Bara inte hits som folk ringer och röstar på. Detta var dock en av hennes svagare låtar på senare tid. Refrängen och ännu mer solopartiet efter andra refrängen är nästan parodiskt mycket Stock-Aitken-Waterman. Problemet är väl att Velvet inte är Kylie Minogue utan snarare Hazell Dean eller Sinitta. Top 40-pop.

2. Rigo & the Topaz Sound feat. Red Fox - I Got You

Vid första anblicken var detta en positiv överraskning. Jag kanske är fördomsfull som förväntade mig ett inkvoterat hiphop-inslag när Rodde är inblandad, men istället blev det Outkast möter Lou Bega. Kul med mycket action på scenen, enkel men hyfsat bra vers men sen då? Refrängens poäng kanske var just att få folk att hajja till på det där "you you you you..."-ältandet, men jag vet inte. Med en snygg melodi hade den kommit längre, tror jag.

3. Molly Sandén - Så Vill Stjärnorna

Usch usch usch. Detta kan få vara soundtracket till hela debatten om Ljunggrens och Forsmans vara eller icke vara i den här tävlingen. Den här låten måste de skrivit i sömnen. Alla tomma, tomma Pling-ord på en lång rad, och en melodi som alla i soffan kunde sjunga med i redan innan vi hört den första gången. Men - och detta är intressant - inte direkt efter. Hur kan en melodi vara så förutsägbar att man kan ligga steget före och ana varje ackord, men ändå inte sätta sig så att man kommer ihåg den.
Man kan säkert ha åsikter om att Amy Diamond är 17 år och skuttar runt som en 12-årig Alice i Underlandet på scen, men när man ser dess totala motsats i Molly Sandén så vill man att Amy aldrig ska bli stor. Jag kan inte bestämma mig för vad det är som jag tycker är läskigast, men att se en 16-åring stå med TV4-careface och sjunga totalt nonsens med proffsig inlevelse är riktigt, riktigt obehagligt.

4. EMD - Baby Goodbye

Årets vassaste bidrag såhär långt. På alla punkter faktiskt. Framförandet är såväl proffsigt och klanderfritt som föredömligt fånigt. Backstreet Boys möter Kalle Stropp. Sedan gillar jag själva låten också. Uppbyggd av repetition förvisso, men samtidigt har den det där lite trixiga och oväntade som gör att det hela tiden blir variation. Om inte i produktionen som i oväntade ackord på rätt ställe. Snygg och stilfullt.

5. Mikael Rickfors - Du Vinner Över Mig

Detta var ju nästan exakt vad man kunde vänta sig. Thomas G:son har skräddarsytt en låt till Mikael Rickfors och då blir det såklart ett schlagerfierat snitt av vad han är känd för. Riffig radiopop (med riffet från "My Sharona") blandat med versmelodin från hans mest kända låt ("Vingar") såklart en pampig refräng som gör sig på scen. Thomas G:son kan glänsa i sitt kopierande, det är jag fullt medveten om, men här tycker jag hela tiden att låten är på fel sida gränsen om att bara vara pastisch och kopia.

6. Maja Gullstrand - Här För Mig Själv

Mer G:son-pastischer, fast denna igång lite mindre artistinriktad, och kanske just därför med en i sammanhanget lite mindre känd artist bakom mikrofonen. Kanske tänkte man sig Lisa Ekdahl som artist? Hur som helst så gör Maja Gullstrand inte detta sämre än nån annan, det är nog bara tyvärr så att kombinationen medelartist och medellåt tillsammans blir ett solklart inte-till-final-bidrag.

7. Sofia Berntson - Alla

Kvällens andra usch. Detta är spekulativ musik när den är som värst. Egentligen är den gjord på samma premisser som G:son gjorde låten till Rickfors. En smältdegel av en modern euroschlager. Lite rytmer och indiandans för östeuropéerna, lite etno-toner för Arash-fansen, en enkel sameuropeisk refräng som småungar kan sjunga med i. Problemet är väl att inte ens spädbarn kan finna något som helst värde i det här. Årets sämsta bidrag. Jävla EU.

8. BWO - You're Not Alone

Här hade man ju en del förhoppningar minst sagt. Jag har nog nästan alltid blivit besviken på BWO:s MF-bidrag till en början, men sedan insett dess storhet vid snabbgenomgången ungefär. Bard tar det enkla ett steg längre, och då får det effekten att låtarna känns för slappa och simpla vid första lyssningen, men sedan växer. "You're Not Alone" har inte gjort det. Den är nog simpel på fel sätt. Eller så är det bara en tråkig ballad.

DELTÄVLING FYRA

1. Agnes Carlsson - Love Love Love

Åh jag har så svårt för den här ackordrundan. Klyschor och enkelhet i alla ära, men just den här refrängen är så tråkig. Det är synd, för jag gillar annars den snygga uppdateringen av discoformatet som Anders Hansson ägnar sig ut nuförtiden. Kanske lite väl mycket sidechain och och pysiga cymbaler för att låten ska komma fram ordentligt, men versen är verkligen snygg och förtjänade en bättre refräng.

2. Star Pilots - Higher

Det är en intressant tanke var gränsen för när folks nävar slår i bordet och ropar plagiat. Jag hade kunnat skriva en tänkbar inspirationskälla till nästan alla låtar i årets MF, men när man tar de två huvudtonerna i en känd refräng (i detta fall "Waiting For A Star To Fall") så smäller det mycket högre än om t ex nästan allt utom de kändaste tonerna i Jennifer Rushs "The Power Of Love" är med i årets Shirley Clamp-bidrag.
Hur som helst så är "Higher" en fantastisk uppvisning i hur man översätter Gotlands-disco till en melodifestivalscen. Johan Becker i kaptensutstyrsel sjunger perfekt, stridspilotna hoppar bock på scenen och låtskrivarna Fjellström/Udds-discodunk är festivalens absolut bästa. Synd bara att den ställdes mot festivalens näst bästa discodunk (Amys) i Andra Chansen och ännu mer synd att ingen av dem kom vidare.

3. Susanne Alfvengren - Du Är Älskad Där Du Går

Det här slog lite oväntat an en ton i mig. Eller både och, dels sitter man ju och följer Bobby Ljunggrens balladkarta och vet precis vart vi är på väg. Men ibland kan jag gilla låtar bara för att jag tänker att de betyder nåt för andra än mig. Som med Amy Diamonds "It Can Only Get Better" som jag tänker mig måste ha betytt mycket för många missförstådda 12-åringar.
När det gäller den här låten så är Pling Forsmans text som vanligt bestående av diverse passande ord, som kan tolkas och formas till vad man vill höra. Men ihop med Bobby Ljunggrens ovanligt fina refrängmelodi och Susanne Alfvengrens otroligt värdiga framförande så tycker jag det händer nåt. Det kanske är det som är grejen med Plings texter. Att de måste kombineras med nåt annat som smakar med. Schlagerns tofu.
Såhär i efterhand känns det tråkigt att det gick så dåligt för den här låten. Jämfört med t ex Molly Sandén (samme genre) så fanns det en helt annat känsla och äkthet i det här.

4. Anna Sahlene & Maria Haukaas Storeng - Killing Me Tenderly

En kandidat för årets tråkigaste. Här försöker man igen koka soppa på lite av senare års framgångar, såväl inom Eurovisionsschlagern som topplistorna. Framför allt som är det väl Duffy-trenden som spökat här, men där t ex "Warwick Avenue" är en pastisch skriven med mycket kärlek till genren, så ser jag här en whiteboard med Post-It-lappar över vad som måste vara med. Och framför allt kanske en stort utropstecken vid vad som inte får finnas med. Typ oväntade ackord.

5. Thorleifs - Sweet Kissin' In The Moonlight

Så här efter att ha sågat "Killing Me Tenderly" baserat på alla tråkiga klyschor, så borde jag väl egentligen tycka samma sak om den här låten. Han blandas de uppenbara dansbandsklyschorna med Lasse Holm-shuffle och lite ABBA-piano. Fast då pratar jag ju bara om produktionen. Den kan gärna få vara klyschig för mig. Speciellt om man rör sig i dansbandsgenren som är så utbrett konservativ i hur det ska låta. Inom de snäva ramarna så tycker jag att låtskrivarna Mårten och Lina Eriksson fått till en helt fantastisk låt.
Refrängmelodin är sagolikt fin, den gungiga versen passar fint in och bryggan är av hög Lasse Holm-klass. Rent låtmässigt min favorit 2009. Sedan är det ju roligt med show också, men det finns inte så mycket utrymme för det här kanske. Gillar inslaget med buggande paret.

6. Sarah Dawn Finer - Moving On

Från jättetråkig till tråkig till helt ok ändå. Fortfarande tråkig. Nästan samma refräng som "You're Not Alone". Orkar inte kommentera mer.

7. Next 3 - Esta Noche

Lite vanligt folk i Melodifestivalen. Säga vad man vill om de professionella låtskrivargängen, men detta kan ju få vara deras bevismaterial när folkets röster klagar på att det bara är samma låtskrivare år efter år. Här har vi full demokrati på scenen. Varje snubbe får göra sin grej, och sedan enas de i lite sexy lady-trams. Inte ok.

8. Malena Ernman - La Voix

Kände i förväg att det kunde bli vad som helst av det här. Skulle det vara en schlagervariant av "Vincero"-melodin som det brukar när man blandar disco och opera? Jadå, inte långt från i alla fall. Storheten med det här är i ju helheten. Fredrik Kempes låt duger, Malena Ernman duger, showen duger osv, men tillsammans så blir det bättre än så. Fråga mig inte varför.

måndag, juni 29, 2009

Paolo Roberto och TV4

Den finns så mycket att vara sur, missnöjd och ledsen över i samhället. Varför väljer jag då att slösa ens en enda av alla irritationsminuter på TV4. För att inte bli en grinig insändargubbe innan man är fyrtio, så borde man kanske ändå välja sina matcher med mera omsorg än att sitta och reta upp sig på minsta detalj varje gång man råkar se något på fyran.
Men så slår det mig att TV4 är min perfekta fiende. På samma sätt som att SR och SVT är det ständiga offret för skatteskygga marknadstänkare på högerkanten. Oavsett om jag är irriterad över att folk sitter i sina jeepar istället för att åka buss, eller att borgarna säljer ut apoteken, eller all jävla ny valfrihet i samhället så kan jag alltid skjuta ett skott mot TV4 utan att det träffar nån oskyldig. Det blir nästan som en hatkärlek till slut. En trygghet att kunna avreagera sig.

Tanken slog mig när jag fick höra det här makalösa klippet där Paolo Roberto ska uttala sig om feminism i P3 Populär.



Kanske är jag bortskämd med vilka jag känner och umgås med, men min första tanke var såklart hur mycket han gör bort sig, och nu är det väl ändå slut på hans karriär. Men om man tittar på kommentarerna till Youtube-klippet så ser man att säkert 90% av alla är på hans sida. Av bara farten fyras det såklart av salvor mot SR även av de som kommenterar.

Att någon som aldrig ser eller lyssnar på SR ska vara med och betala några hemska kronor om dagen för att vi ska ha en statlig television verkar svida orimligt mycket i mångas plånböcker. Kanske allra mest hos fritänkarna inom Timbro-sfären, som gärna tycker att hela världen skulle kunna sponsras av Coca Cola för att slippa ta ordet skatt i sin mun. TV4 är deras plattform. TV4 är deras bevis på att man kan göra meningsfull TV som är kommersiellt gångbar.

Här finns det ju liksom ingen motpart. De som är glada och nöjda över SVT:s utbud påverkas inte av att TV4 finns, utan kan bara låta bli att titta på den utan att det kostar något. Fastän ändå så kostar det, för det är när marknaden kommer i skepnad av valfrihet och utbud som den blir allra mest farlig och dum. Det är då man lurar folk att byta kyl och frys till en som inte rostar (nån som haft problem med det?) fastän de har en fullt fungerande hemma i köket. Det är på grund av det oändliga utbudet som folk aldrig blir nöjda, utan ständigt ska ha en större TV, åka längre bort på semester eller nåt GI-vänligt salt från Himalaya istället för nåt som finns här runt hörnet.

Jag älskar fan SVT. Jag älskar att det finns. Att man slipper all reklam, att programmen är välgjorda, att det är gammaldags i många avseenden, att programmen inte bara görs i Stockholm av något produktionsbolag för billigaste möjliga peng och sen sedan sänds nonstop i typ ett år i alla digitala sidokanaler. SVT står för struktur och kvalitet. Inte bara en ändå stor valfrihetsklump där alla program handlar om hur spännande det blir efter reklampausen eller vilka telefonnummer man ska ringa för att vinna en miljon lite snabbt. Eller varför inte titta på när Paolo själv åker Italien runt till kompet av library-musik för att marknadsföra nån bok där han klipp-och-klistrat lite recept som plötsligt är hans mammas.

Jag tror det är lite för sent för att få den där hjärnan på fötter, och då passar det ju utmärkt att han är ny programledare för Expedition Robinson. Där kan han stå och knappt hinna knyta näven innan det är dags för nästa kvinnliga reklamfnitter alternativt nästa karlakarl att berätta om veckans fynd på Dressmann. Inte konstigt att Paolo tror att män är män och kvinnor är kvinnor.