måndag, juni 29, 2009

Paolo Roberto och TV4

Den finns så mycket att vara sur, missnöjd och ledsen över i samhället. Varför väljer jag då att slösa ens en enda av alla irritationsminuter på TV4. För att inte bli en grinig insändargubbe innan man är fyrtio, så borde man kanske ändå välja sina matcher med mera omsorg än att sitta och reta upp sig på minsta detalj varje gång man råkar se något på fyran.
Men så slår det mig att TV4 är min perfekta fiende. På samma sätt som att SR och SVT är det ständiga offret för skatteskygga marknadstänkare på högerkanten. Oavsett om jag är irriterad över att folk sitter i sina jeepar istället för att åka buss, eller att borgarna säljer ut apoteken, eller all jävla ny valfrihet i samhället så kan jag alltid skjuta ett skott mot TV4 utan att det träffar nån oskyldig. Det blir nästan som en hatkärlek till slut. En trygghet att kunna avreagera sig.

Tanken slog mig när jag fick höra det här makalösa klippet där Paolo Roberto ska uttala sig om feminism i P3 Populär.



Kanske är jag bortskämd med vilka jag känner och umgås med, men min första tanke var såklart hur mycket han gör bort sig, och nu är det väl ändå slut på hans karriär. Men om man tittar på kommentarerna till Youtube-klippet så ser man att säkert 90% av alla är på hans sida. Av bara farten fyras det såklart av salvor mot SR även av de som kommenterar.

Att någon som aldrig ser eller lyssnar på SR ska vara med och betala några hemska kronor om dagen för att vi ska ha en statlig television verkar svida orimligt mycket i mångas plånböcker. Kanske allra mest hos fritänkarna inom Timbro-sfären, som gärna tycker att hela världen skulle kunna sponsras av Coca Cola för att slippa ta ordet skatt i sin mun. TV4 är deras plattform. TV4 är deras bevis på att man kan göra meningsfull TV som är kommersiellt gångbar.

Här finns det ju liksom ingen motpart. De som är glada och nöjda över SVT:s utbud påverkas inte av att TV4 finns, utan kan bara låta bli att titta på den utan att det kostar något. Fastän ändå så kostar det, för det är när marknaden kommer i skepnad av valfrihet och utbud som den blir allra mest farlig och dum. Det är då man lurar folk att byta kyl och frys till en som inte rostar (nån som haft problem med det?) fastän de har en fullt fungerande hemma i köket. Det är på grund av det oändliga utbudet som folk aldrig blir nöjda, utan ständigt ska ha en större TV, åka längre bort på semester eller nåt GI-vänligt salt från Himalaya istället för nåt som finns här runt hörnet.

Jag älskar fan SVT. Jag älskar att det finns. Att man slipper all reklam, att programmen är välgjorda, att det är gammaldags i många avseenden, att programmen inte bara görs i Stockholm av något produktionsbolag för billigaste möjliga peng och sen sedan sänds nonstop i typ ett år i alla digitala sidokanaler. SVT står för struktur och kvalitet. Inte bara en ändå stor valfrihetsklump där alla program handlar om hur spännande det blir efter reklampausen eller vilka telefonnummer man ska ringa för att vinna en miljon lite snabbt. Eller varför inte titta på när Paolo själv åker Italien runt till kompet av library-musik för att marknadsföra nån bok där han klipp-och-klistrat lite recept som plötsligt är hans mammas.

Jag tror det är lite för sent för att få den där hjärnan på fötter, och då passar det ju utmärkt att han är ny programledare för Expedition Robinson. Där kan han stå och knappt hinna knyta näven innan det är dags för nästa kvinnliga reklamfnitter alternativt nästa karlakarl att berätta om veckans fynd på Dressmann. Inte konstigt att Paolo tror att män är män och kvinnor är kvinnor.