Till det väsentliga då, Stora Mel 2011.
DELFINAL 1
Dilda – Try Again
Tyckte inte den här var helt oäven faktiskt. Tidstrogen Kylie-disco med den där knarrande basen, visst, men melodin hade ändå tillräckligt många snygga rundor. Skulle kunna vara en hit med September och henne verkar ju folk gilla helt plötsligt nu. Jag gillar dessutom hur Dilba sjunger den här låten. Utan större inlevelse och energi, vilket annat eurogenren ofta lider av.
Problemet är väl att Dilba är att namn mer förknippat med Martin Svensson baktaleri än sin egen artistkarriär, och då kanske folk ser en sur subba på scen snarare än att de hör en bra framförd poplåt.
Swingfly – Me and My Drum
Jaha, lite folkhemsanpassad rap. Gillar det på nåt sätt. Väldigt lätt att ta in, bra svenne-ös och en rätt hygglig refräng. Men samtidigt vet jag ju hur snabbt man spydde över Teddybears motsvarighet för några år sedan, så har inga stora förhoppningar om att det kommer växa.
Jenny Silver – Something In Your Eyes
Vänta lite innan ni skriker ABBA hörni. Jag är ingen nitisk ABBA-fan eller nåt, men ärligt talat inte ens ABBA-slasken som hamnade på Gemini-skivorna var så här simpel. Björn och Benny gjorde visserligen hyperkommersiell musik, men hittade hela tiden egna vägar att gå bland harmonier och tonarter. ”Something In Your Eyes” klampar raka vägen in i mål med illa sittande stövlar. Detta är mutationen av ”ABBA-pop”. Framavlad av Ola Håkansson och Tim Norell på 80-talet, sedan ytterligare förenklad av Thomas G:son på 00-talet. Här kommer alla hans trix på en lång rad. Dieter Bohlen-dunket, smällarna, attackrefrängerna, nedgångarna. Känslan blir som att gå på buffé proppmätt.
Jonas Matsson – On My Own
Åh nej, vanligt folk. Har inget att säga om detta. Sämst hittills, men natten är ung…
Le Kid – Oh My God
Hmm, lite kluven inför detta. Är överlag en förespråkare för spekulativt glad musik. Det japanska. Detta borde således passa mig. Färgglada ungdomar, lite klädsam 80-tals-60-tal-pop. Bryggan innan refrängen är rätt snygg. Men sen blir man lite för rädda för att krångla till det och landar i en ganska oförarglig Thomas G:son-refräng. Lite synd.
Rasmus Viberg – Social Butterfly
Uuuäääh. Gycklarpop med uppenbar avsikt att ta sig in i Eurovision-tävlingen på samma kriterier som Alexander Rybak vann den. Den ”perfekta” blandning mellan öst och väst, med lite Oktoberfest i mitten för att passa alla. Synd då att låten är totalt värdelös.
Pernilla Andersson – Desperados
Lite ”riktigt musik”. Detta kommer mina föräldrar rösta på. Fånga-dagen-text, trivsamt P4-putter som jag verkligen inte tycker illa om. Har snarare ingen vettig åsikt om det alls.
Danny Saudeco – In The Club
Den låt jag sett fram emot mest i första startfältet, och därför också den första stora besvikelsen. Gillar nästan alla Dannys solohits tidigare, och tänkte att beskrivningen ”en uptempo klubbhit” skulle kunna vara något åt det hållet, men jag tycker ”In The Club” är bra mycket svagare som låt än t ex ”If Only You” eller ”Tokyo”. Gillar själva showen, och efter ett tag får man ju ge sig på att den där skrikiga In The Club-frasen sätter sig. Men överlag för blek låt.
DELFINAL 2
Brolle – 7 Days and 7 Nights
Hade vissa förväntningar här också. Brolles första skiva tyckte jag var ganska bra. Sedan dess har jag knappt hört något han gjort, men utvecklingen verkar ha gått spikrakt neråt i alla fall. Här väljer att att göra en pastisch på Elvis absolut tråkigaste period (hans gospelrock mot slutet), och jag kan verkligen inte se några som helst bra saker med den här låten. Bara tråkig till 100%.
Loreen – My Heart Is Refusing Me
Mycket positiv överraskning. En grower lite i samma genre som Soniques ”If Feels So Good” från tidiga 00-talet, fast samtidigt också modern, pampig rnb som lätt skulle kunna vara en stor hit med t ex Kelly Rowland eller Beyonce. Jättebra framförd också. Kanske inte klockrent för Melodifestivalen dock, men man får hoppas att P3 snappar upp den.
Babsan – Ge Mig En Spanjor
Precis vad man förväntar sig. Tänker mig att den här låten måste vara skriven i realtid när man kommit på titeln.
Elisabeth Andreassen – Vaken i en Dröm
Haha, ja herregud. Mogen BAO-schlager som går precis i mitten av den upptrampade vägen utan att vika av en tum.
Sanna Nielsen – I’m In Love
Ännu en låt som får tidningarna att skrika ABBA. Här är det om möjligt ännu mer obefogat än i fallet med Jenny Silver. Tycker den här är lite mer lyckad dock. Visst, det är bara ett hopkok av gammal skåpmat, men det är rätt snitsigt sammanfogat och ”Goodbye Yellow Brick Road”-slingan i andra halvan refrängen är väldigt snygg. Tjusig och överraskande höjning också.
The Moniker – Oh My God
Jaha, här är då årets ”Sowing In The Seeds Of Love”, som annars Andreas Johnson/Peter Kvint brukar vara leverantör av. Fast istället för de vanliga Beatles-gubbe-rösterna, så var det nog barnen som räddade denna till andra chansen. Annars låter det väl ungefär som något som Holland kom trea med i Eurovisionsschlagern 1972. Saknas bara en barnkör och en text om Europa. Tradigt. För ett ögonblick tyckte jag att det lät lite som svenska duon Big Money. But then again no…
Anniela – Elektrisk
Det här har man ju hört innan. Och vet i tusan om det inte var samma gäng grabbar som satt och vinkade på låtskrivarplatserna den gången med. Dunkig småstadsdisco med en text som är så dum och intetsägande, att den funkar just därför. Inte utan poänger, men lite tråkigt är det allt.
Christian Walz – Like Suicide
Måste säga att det tog ett tag innan jag hörde själva låten, för jag var så fascinerad och förundrad över Christian Walz skägg. Funderade på om det var ett riktigt skägg eller lösskägg, och började tänka på sketchen med Galenskaparna & After Shave där alla är träslöjdslärare med lösskägg och någon blandar saft. Kanske var det en taktisk manöver, för när jag sen skulle ta igen det förlorade lyssnandet, så lyssnade jag mycket mer intensivt på den. Den har sina poänger. En del bra överraskningar, snygga stråkar. Men som vanligt så vågar inte artister av den här sorten ta ut svängarna i Melodifestivalen utan landar ändå i en rätt standardiserad refräng.
DELFINAL 3
Linda Sundblad – Lucky You
Jag tror detta är precis vad Christer Björkman letar efter. Internationell, modern pop nånstans mellan Max Martin och Von Der Burg-bröderna. Tyvärr så tror jag att Linda Sundblad har vänt kappan efter vinden lite för många gånger i karriären för att få något riktigt fotfäste, även om låtarna i flera fall har varit välskrivna och bra, så var här låtens öde lika förbestämt som Dilbas. Lite synd, jag tycker båda var rätt bra.
Simon Forsberg – Tid Att Andas
Åh, vilken 90-talsschlager. Schlagertypen som fick folk att sluta titta på Melodifestivalen. Aningen överraskande att Fredrik Kempe ligger bakom denna, får jag säga. Den har Ljunggren/Forsman written all over it. Trodde ärligt talat att den skulle komma lite högre än sist i alla fall, men ja, där ser man.
Sara Lumholdt – Enemy
Låter lite som Tatu när Trevor Horn släppt taget, och den andra, lite mesiga skivan. Skillnad är väl att inte Billy Steinberg skrivit den här låten.
Playtones – The King
Haha, åh spekulativ schlager. Blanda raggar-dansband med lite True Blood-rockabilly. That’s about it. Ingen direkt låt att tala om. Även här är jag överraskad av Fredrik Kempes inblandning. Den här är verkligen Thomas G:son så det skriker om det.
Shirley’s Angels – I Thought It Was Forever
Något säga mig att även upphovsmännen blev överraskade när den här kom med. Allt är återanvänt till förbannelse. Från ackorden (typ I Will Survive-slingan) till minsta lilla trumfill. Som ett schlager-grovsoprum.
Sebastian – No One Else Could
Lite gripande på nåt sätt. Att Sebastian plötslig ser gammal ut utan hår, och samtidigt går i motsatt riktning musikaliskt. Från den trötta P4-rocken till ett betydligt piggare aerobics-pop av 80-talssnitt. Inte alls dåligt, mer lite avslaget uptempo sådär.
Sara Varga – Spring För Livet
Sara Varga cruisar sig genom möjligheterna att bli känd genom lite olika konstformer, ungefär som Regina Lund. Nu har hon plockat fram gamla esset ”personlig pop” och sjunger om en man som slår henne. Klart att det sticker ut mellan schlagerglitter, comebackförsök och sönderskissade perfekta hits. Nu kan man kanske misstänka ett just detta finns med i beräkningarna även här, men oavsett så tror att detta blir årets ”Snälla Snälla”. Den stora skrällen, trots att alla hade det med i beräkningarna från dag ett. Tycker inget speciellt om denna. Passade på att gå på toa.
Eric Saade – Popular
En annan jag sett fram emot mycket, och egentligen nog den enda låt som infriade mina förväntningar i år. På gott och ont. Här finns ju allt man tänkte sig. I sinnessjukt perfekt show (komplett med slo mo dans), en fullmatad superrefräng som såklart påminde om typ tjugo olika gamla låtar samtidigt. Fast han syr ihop det snyggt, Fredrik Kempe. Eric Saade också.
DELFINAL 4
Melody Club – The Hunter
Har ett mycket gott öga till Melody Club, och har gillat så gott som alla deras singlar (även från senare års floppskivor), men detta är vid första lyssningen en besvikelse. Som flera andra potentiellt bra bidrag i år, så har inte heller Melody Club vågat gå annat än raka vägen fram i refrängen. Visst, den har väl poänger, men är typ ingenting jämfört med gamla hits som ”Palace Station” och ”Electric”.
Julia Alvgard – Better or Worse
Den här gillade jag redan i webjoker-tävlingen. Proffsigt skriven euroballad, som påminner rätt mycket om vågen av euroinspirerad r’n’b som varit poppis senaste åren. Väldigt säkert och bra framfört också.
Lasse Stefanz – En Blick och Nånting Händer
Blev mycket glad när jag först såg att Sveriges Stock/Aitken/Waterman, Norell/Oson/Bard hade gått ihop igen och skrivit en låt till årets festival. När jag hörde att artisten var Lasse Stefanz sänktes mina förhoppningar en aning, för då borde de rimligtvis röra sig om nån gammal låt som blivit över från tidiga 90-talet när trion skrev låtar till Jerry Williams och The Boppers. Frågan är om inte till och med produktion är från då. Twanggitarrerna är precis samma som på Jerry-skivan från 1989.
Den trötta, tama dansbandsproduktionen pajar den här. I en elektronisk Jeff Lynne-massa skulle den vara mycket bättre.
Linda Pritchard – Alive
Balladerna, alltså. Så svårt att hålla isär dem. Blev ändå positivt av Linda Pritchard efter förra årets katastrofbidrag. Klassisk rockballad med Jim Steinmann-ambitioner och ungefär samma grej som 2009 års ”Moving On” med Sarah Dawn Finer.
Anders Fernette – Run
Låter ungefär som när Bryan Adams får åldersångest och ska göra ”ungdomlig pop” nån gång var femte år. Sen upptäcker han att det han kan är att skriva bra jeansrock, och går tillbaka till att göra det igen. Kanske borde även Anders Fernette göra en reality check. Måste dock säga att låten växer lite när man hör skivversionen. Synd bara att versen bygger och bygger och sen kommer en typisk icke-refräng. Fel forum för icke-refränger, väl?
Linda Bengtzing – E Det Fel På Mej
Förstår varför Linda Bengtzing får röster. Hon är trots allt den enda i sin sort numera. Glad, pigg och lite fräck. Som en medelålders Lill-Babs. Hur hon än försöker branda om sig (kolla gärna hennes försök på Youtube) så är hon fast i discomarscher av den här typen. Lika bra att köra en sommar till. Här har i vanlig ordning Thomas G:son tagit ut satsdelarna i hennes tidigare låtarna och kokar ihop en marginell variation.
Nicke Borg – Leaving Home
Haha! Som ett hopkok av alla de tråkigaste låtarna de senaste 15 år. Oasis blandat valfritt amerikanskt sifferband (Blink 182, Sum 41, 3 Doors Down…) och sedan lite oväntat gästspel av Belle & Sebastians ”Dirty Dream #2” i refrängen. Tråkigast i år.
Love Generation – Dance Alone
Jag tror aldrig de ohippa och hippa varit närmare varandra stilmässigt än vad de är 2011. Hör man en låt på radio med klassiska eurovändor och trance-syntar så kan det vara både Usher och Cascada. Detta skulle kunna vara Cascada, fast med skillnaden att Cascada har den goda smaken att inse att de inte kan skriva låtar utan gör covers. Detta är visst Redone som slängt ihop, men skulle lika väl kunnat vara Thomas G:son. Som en trance-version av ”It’s Raining Men”. Usch vad tråkigt!
