måndag, oktober 01, 2012
Halmstads Fastighets AB
När jag var liten hade jag den här kassetten hemma. Mamma jobbade i receptionen på Halmstads Fastighets AB och kanske finns hon till och med nånstans där i periferin på omslaget. Hon skulle nog utan tvekan kunna namnge de flesta i alla fall. Jag minns namn som Höjman och Holmberg som man hörde där hemma. De var säkert chefer.
Jag minns också att jag ibland lyssnade på den kassetten. Tisdagkväll i april 1985: Äh va fan jag sätter på HFAB-kassetten ett tag. Detta måste ju vara att jämföra med om en dagens 11-åring skulle ta fram pappas powerpoint från kickoffen en ledig stund vid datorn. För att inte freaka till 80-talet värre än det redan var får jag nog erkänna att jag förmodligen var i ensam klass 5C om att lyssna på HFAB:s kampsång.
Intern företagspepp gick ofta i marschtakt på den tiden. Jag har även en skiva från ICA med deras kampsång som går ut på ungefär samma sak som HFAB:s. Allt för kunden. Säkert samma ord som sägs på säljmöten än idag, fast idag kanske snarare till tonerna av Swedish House Mafia.
Och det är väl lite mer så världen fungerar idag också. Då var det folkhem och ta hand om varandra. Så klart med ett öga i bokslutet och man ska inte inbilla sig att detta var något volontärbaserat välgörenhetsarbete. Man säljer ju egentligen precis samma sak då som nu fast då med lojalitet som främsta värdeord istället för valfrihet eller vad det nu kan tänkas vara idag. Då hyrde man ut en lägenhet och hyresgästen kunde förvänta sig att om vattnet i badrummet plötsligt slutade rinna så kom det en munter rörmokare samma dag. Hallau hallau. Idag hyr man ut livskvalitet. Möjligen inkluderat hallau hallau.
Även om det handlar om att slå sig för bröstet på HFAB:s 80-talskassett så är det hela tiden med en klädsam blygsamhet a la förr i tiden. Inte ska väl jag.
Jag vet att alla våra hyresgäster trivs - i huvudsak - med sitt boende i HFAB.
Antagligen hade det låtit ungefär likadant om man även idag hade låtit sin styrelse sköta kommunikationen med hyresgästerna, men det gör man naturligtvis inte. Idag dras det mesta via externa reklambyråer och då kan det se ut ungefär såhär.
Livsrum. Lebensraum på tyska. Detta är verkligen inget skräckexempel över hur den här typen av reklam ser ut idag. Snarare ett ganska typiskt exempel. Utan att veta överdrivet mycket om den här konsten så känner jag även en viss doft av småstad. Kanske skulle de Stockholmska bostadsbolagen gjort den här reklamfilmen 2002 fast idag tror jag de gått vidare och tagit bort bildbyråbilderna på tropiska fåglar till förmån för kanske något lite mer "extremt".
torsdag, mars 03, 2011
Melodifestivalen 2011
Det var ju inte igår man loggade in här. Såklart är det Melodifestivalen som har fått det att klia i skrivfingrarna direkt. Räkna inte med nån nystart för den här bloggen, men ja, nu när jag ändå återskapat lösenordet så kanske jag skriver något annat framöver också.
Till det väsentliga då, Stora Mel 2011.
DELFINAL 1
Till det väsentliga då, Stora Mel 2011.
DELFINAL 1
Dilda – Try Again
Tyckte inte den här var helt oäven faktiskt. Tidstrogen Kylie-disco med den där knarrande basen, visst, men melodin hade ändå tillräckligt många snygga rundor. Skulle kunna vara en hit med September och henne verkar ju folk gilla helt plötsligt nu. Jag gillar dessutom hur Dilba sjunger den här låten. Utan större inlevelse och energi, vilket annat eurogenren ofta lider av.
Problemet är väl att Dilba är att namn mer förknippat med Martin Svensson baktaleri än sin egen artistkarriär, och då kanske folk ser en sur subba på scen snarare än att de hör en bra framförd poplåt.
Swingfly – Me and My Drum
Jaha, lite folkhemsanpassad rap. Gillar det på nåt sätt. Väldigt lätt att ta in, bra svenne-ös och en rätt hygglig refräng. Men samtidigt vet jag ju hur snabbt man spydde över Teddybears motsvarighet för några år sedan, så har inga stora förhoppningar om att det kommer växa.
Jenny Silver – Something In Your Eyes
Vänta lite innan ni skriker ABBA hörni. Jag är ingen nitisk ABBA-fan eller nåt, men ärligt talat inte ens ABBA-slasken som hamnade på Gemini-skivorna var så här simpel. Björn och Benny gjorde visserligen hyperkommersiell musik, men hittade hela tiden egna vägar att gå bland harmonier och tonarter. ”Something In Your Eyes” klampar raka vägen in i mål med illa sittande stövlar. Detta är mutationen av ”ABBA-pop”. Framavlad av Ola Håkansson och Tim Norell på 80-talet, sedan ytterligare förenklad av Thomas G:son på 00-talet. Här kommer alla hans trix på en lång rad. Dieter Bohlen-dunket, smällarna, attackrefrängerna, nedgångarna. Känslan blir som att gå på buffé proppmätt.
Jonas Matsson – On My Own
Åh nej, vanligt folk. Har inget att säga om detta. Sämst hittills, men natten är ung…
Le Kid – Oh My God
Hmm, lite kluven inför detta. Är överlag en förespråkare för spekulativt glad musik. Det japanska. Detta borde således passa mig. Färgglada ungdomar, lite klädsam 80-tals-60-tal-pop. Bryggan innan refrängen är rätt snygg. Men sen blir man lite för rädda för att krångla till det och landar i en ganska oförarglig Thomas G:son-refräng. Lite synd.
Rasmus Viberg – Social Butterfly
Uuuäääh. Gycklarpop med uppenbar avsikt att ta sig in i Eurovision-tävlingen på samma kriterier som Alexander Rybak vann den. Den ”perfekta” blandning mellan öst och väst, med lite Oktoberfest i mitten för att passa alla. Synd då att låten är totalt värdelös.
Pernilla Andersson – Desperados
Lite ”riktigt musik”. Detta kommer mina föräldrar rösta på. Fånga-dagen-text, trivsamt P4-putter som jag verkligen inte tycker illa om. Har snarare ingen vettig åsikt om det alls.
Danny Saudeco – In The Club
Den låt jag sett fram emot mest i första startfältet, och därför också den första stora besvikelsen. Gillar nästan alla Dannys solohits tidigare, och tänkte att beskrivningen ”en uptempo klubbhit” skulle kunna vara något åt det hållet, men jag tycker ”In The Club” är bra mycket svagare som låt än t ex ”If Only You” eller ”Tokyo”. Gillar själva showen, och efter ett tag får man ju ge sig på att den där skrikiga In The Club-frasen sätter sig. Men överlag för blek låt.
DELFINAL 2
Brolle – 7 Days and 7 Nights
Hade vissa förväntningar här också. Brolles första skiva tyckte jag var ganska bra. Sedan dess har jag knappt hört något han gjort, men utvecklingen verkar ha gått spikrakt neråt i alla fall. Här väljer att att göra en pastisch på Elvis absolut tråkigaste period (hans gospelrock mot slutet), och jag kan verkligen inte se några som helst bra saker med den här låten. Bara tråkig till 100%.
Loreen – My Heart Is Refusing Me
Mycket positiv överraskning. En grower lite i samma genre som Soniques ”If Feels So Good” från tidiga 00-talet, fast samtidigt också modern, pampig rnb som lätt skulle kunna vara en stor hit med t ex Kelly Rowland eller Beyonce. Jättebra framförd också. Kanske inte klockrent för Melodifestivalen dock, men man får hoppas att P3 snappar upp den.
Babsan – Ge Mig En Spanjor
Precis vad man förväntar sig. Tänker mig att den här låten måste vara skriven i realtid när man kommit på titeln.
Elisabeth Andreassen – Vaken i en Dröm
Haha, ja herregud. Mogen BAO-schlager som går precis i mitten av den upptrampade vägen utan att vika av en tum.
Sanna Nielsen – I’m In Love
Ännu en låt som får tidningarna att skrika ABBA. Här är det om möjligt ännu mer obefogat än i fallet med Jenny Silver. Tycker den här är lite mer lyckad dock. Visst, det är bara ett hopkok av gammal skåpmat, men det är rätt snitsigt sammanfogat och ”Goodbye Yellow Brick Road”-slingan i andra halvan refrängen är väldigt snygg. Tjusig och överraskande höjning också.
The Moniker – Oh My God
Jaha, här är då årets ”Sowing In The Seeds Of Love”, som annars Andreas Johnson/Peter Kvint brukar vara leverantör av. Fast istället för de vanliga Beatles-gubbe-rösterna, så var det nog barnen som räddade denna till andra chansen. Annars låter det väl ungefär som något som Holland kom trea med i Eurovisionsschlagern 1972. Saknas bara en barnkör och en text om Europa. Tradigt. För ett ögonblick tyckte jag att det lät lite som svenska duon Big Money. But then again no…
Anniela – Elektrisk
Det här har man ju hört innan. Och vet i tusan om det inte var samma gäng grabbar som satt och vinkade på låtskrivarplatserna den gången med. Dunkig småstadsdisco med en text som är så dum och intetsägande, att den funkar just därför. Inte utan poänger, men lite tråkigt är det allt.
Christian Walz – Like Suicide
Måste säga att det tog ett tag innan jag hörde själva låten, för jag var så fascinerad och förundrad över Christian Walz skägg. Funderade på om det var ett riktigt skägg eller lösskägg, och började tänka på sketchen med Galenskaparna & After Shave där alla är träslöjdslärare med lösskägg och någon blandar saft. Kanske var det en taktisk manöver, för när jag sen skulle ta igen det förlorade lyssnandet, så lyssnade jag mycket mer intensivt på den. Den har sina poänger. En del bra överraskningar, snygga stråkar. Men som vanligt så vågar inte artister av den här sorten ta ut svängarna i Melodifestivalen utan landar ändå i en rätt standardiserad refräng.
DELFINAL 3
Linda Sundblad – Lucky You
Jag tror detta är precis vad Christer Björkman letar efter. Internationell, modern pop nånstans mellan Max Martin och Von Der Burg-bröderna. Tyvärr så tror jag att Linda Sundblad har vänt kappan efter vinden lite för många gånger i karriären för att få något riktigt fotfäste, även om låtarna i flera fall har varit välskrivna och bra, så var här låtens öde lika förbestämt som Dilbas. Lite synd, jag tycker båda var rätt bra.
Simon Forsberg – Tid Att Andas
Åh, vilken 90-talsschlager. Schlagertypen som fick folk att sluta titta på Melodifestivalen. Aningen överraskande att Fredrik Kempe ligger bakom denna, får jag säga. Den har Ljunggren/Forsman written all over it. Trodde ärligt talat att den skulle komma lite högre än sist i alla fall, men ja, där ser man.
Sara Lumholdt – Enemy
Låter lite som Tatu när Trevor Horn släppt taget, och den andra, lite mesiga skivan. Skillnad är väl att inte Billy Steinberg skrivit den här låten.
Playtones – The King
Haha, åh spekulativ schlager. Blanda raggar-dansband med lite True Blood-rockabilly. That’s about it. Ingen direkt låt att tala om. Även här är jag överraskad av Fredrik Kempes inblandning. Den här är verkligen Thomas G:son så det skriker om det.
Shirley’s Angels – I Thought It Was Forever
Något säga mig att även upphovsmännen blev överraskade när den här kom med. Allt är återanvänt till förbannelse. Från ackorden (typ I Will Survive-slingan) till minsta lilla trumfill. Som ett schlager-grovsoprum.
Sebastian – No One Else Could
Lite gripande på nåt sätt. Att Sebastian plötslig ser gammal ut utan hår, och samtidigt går i motsatt riktning musikaliskt. Från den trötta P4-rocken till ett betydligt piggare aerobics-pop av 80-talssnitt. Inte alls dåligt, mer lite avslaget uptempo sådär.
Sara Varga – Spring För Livet
Sara Varga cruisar sig genom möjligheterna att bli känd genom lite olika konstformer, ungefär som Regina Lund. Nu har hon plockat fram gamla esset ”personlig pop” och sjunger om en man som slår henne. Klart att det sticker ut mellan schlagerglitter, comebackförsök och sönderskissade perfekta hits. Nu kan man kanske misstänka ett just detta finns med i beräkningarna även här, men oavsett så tror att detta blir årets ”Snälla Snälla”. Den stora skrällen, trots att alla hade det med i beräkningarna från dag ett. Tycker inget speciellt om denna. Passade på att gå på toa.
Eric Saade – Popular
En annan jag sett fram emot mycket, och egentligen nog den enda låt som infriade mina förväntningar i år. På gott och ont. Här finns ju allt man tänkte sig. I sinnessjukt perfekt show (komplett med slo mo dans), en fullmatad superrefräng som såklart påminde om typ tjugo olika gamla låtar samtidigt. Fast han syr ihop det snyggt, Fredrik Kempe. Eric Saade också.
DELFINAL 4
Melody Club – The Hunter
Har ett mycket gott öga till Melody Club, och har gillat så gott som alla deras singlar (även från senare års floppskivor), men detta är vid första lyssningen en besvikelse. Som flera andra potentiellt bra bidrag i år, så har inte heller Melody Club vågat gå annat än raka vägen fram i refrängen. Visst, den har väl poänger, men är typ ingenting jämfört med gamla hits som ”Palace Station” och ”Electric”.
Julia Alvgard – Better or Worse
Den här gillade jag redan i webjoker-tävlingen. Proffsigt skriven euroballad, som påminner rätt mycket om vågen av euroinspirerad r’n’b som varit poppis senaste åren. Väldigt säkert och bra framfört också.
Lasse Stefanz – En Blick och Nånting Händer
Blev mycket glad när jag först såg att Sveriges Stock/Aitken/Waterman, Norell/Oson/Bard hade gått ihop igen och skrivit en låt till årets festival. När jag hörde att artisten var Lasse Stefanz sänktes mina förhoppningar en aning, för då borde de rimligtvis röra sig om nån gammal låt som blivit över från tidiga 90-talet när trion skrev låtar till Jerry Williams och The Boppers. Frågan är om inte till och med produktion är från då. Twanggitarrerna är precis samma som på Jerry-skivan från 1989.
Den trötta, tama dansbandsproduktionen pajar den här. I en elektronisk Jeff Lynne-massa skulle den vara mycket bättre.
Linda Pritchard – Alive
Balladerna, alltså. Så svårt att hålla isär dem. Blev ändå positivt av Linda Pritchard efter förra årets katastrofbidrag. Klassisk rockballad med Jim Steinmann-ambitioner och ungefär samma grej som 2009 års ”Moving On” med Sarah Dawn Finer.
Anders Fernette – Run
Låter ungefär som när Bryan Adams får åldersångest och ska göra ”ungdomlig pop” nån gång var femte år. Sen upptäcker han att det han kan är att skriva bra jeansrock, och går tillbaka till att göra det igen. Kanske borde även Anders Fernette göra en reality check. Måste dock säga att låten växer lite när man hör skivversionen. Synd bara att versen bygger och bygger och sen kommer en typisk icke-refräng. Fel forum för icke-refränger, väl?
Linda Bengtzing – E Det Fel På Mej
Förstår varför Linda Bengtzing får röster. Hon är trots allt den enda i sin sort numera. Glad, pigg och lite fräck. Som en medelålders Lill-Babs. Hur hon än försöker branda om sig (kolla gärna hennes försök på Youtube) så är hon fast i discomarscher av den här typen. Lika bra att köra en sommar till. Här har i vanlig ordning Thomas G:son tagit ut satsdelarna i hennes tidigare låtarna och kokar ihop en marginell variation.
Nicke Borg – Leaving Home
Haha! Som ett hopkok av alla de tråkigaste låtarna de senaste 15 år. Oasis blandat valfritt amerikanskt sifferband (Blink 182, Sum 41, 3 Doors Down…) och sedan lite oväntat gästspel av Belle & Sebastians ”Dirty Dream #2” i refrängen. Tråkigast i år.
Love Generation – Dance Alone
Jag tror aldrig de ohippa och hippa varit närmare varandra stilmässigt än vad de är 2011. Hör man en låt på radio med klassiska eurovändor och trance-syntar så kan det vara både Usher och Cascada. Detta skulle kunna vara Cascada, fast med skillnaden att Cascada har den goda smaken att inse att de inte kan skriva låtar utan gör covers. Detta är visst Redone som slängt ihop, men skulle lika väl kunnat vara Thomas G:son. Som en trance-version av ”It’s Raining Men”. Usch vad tråkigt!
onsdag, september 16, 2009
Melodifestivalen 2009
Nu har det gått ett halvår sedan årets Melodifestivaler. Mer än det säkert. Jag kan inte glömma det. Tänker på det hela tiden. Måste skriva av mig.
DELTÄVLING ETT
1. Nina Söderquist - Tick Tock
Årets festival hade inte kunnat börja värre. All uppdämnd pepp inför att det är dags för Melodifestivalen försvann på en sekund när Nina Söderquist röt sig genom en RIX-rockare (tänk albumspår med Anastacia) helt utan överraskningar eller ens nåt som fick oss att komma ihåg den sekunden efter den tagit slut. Kanske är det alltid såhär. Att entusiasmen inför en ny MF-säsong är bortom proportionerna för hur kul det egentligen är, men jag tror att det var en ovanligt tråkig festivalöppning.
2. Jonathan Fagerlund - Welcome To My Life
Inte-till-final tatuerat i pannan, men det kan ju också få en att känna lite extra med en låt. Med alla delfinaler bakom mig så tänker jag att vi var lite onödigt hårda mot den här. Eller rättare sagt så snackade vi nog sönder den, och ägnade mest till att komma på vilken Westlife-låt refrängen lät som. Glada och chosefria framträdanden ska uppmuntras och jag hoppas att Jonathan i alla fall kan få underhålla lite mindre nogräknade schlagerlantisar på olika köpcentrum i sommar. Det där lät hårt, men jag menar det i den mest positiva bemärkelsen.
3. Shirley Clamp - Med Hjärtat Fyllt Av Ljus
Är det kanske så att den ganska hetska debatten mellan Melodifestival-ledningen och aspirerande låtskrivare fått fotfäste även hos vanligt folk? Jag tänker att förr eller senare så är även barnfamiljerna med chipsskålar trötta på att se Bobby Ljunggren och Ingela Forsman sitta och vinka till nån titel av typen "En Ängel För Mig".
Kanske fick detta bli symbolen för hela den genren. Förtjänt måste jag säga. Texten är ju...tja, som det brukar vara med Pling. Kärlekens vind, och sånt där. Melodin är Bobby Ljunggren version 1.0, och återanvänd i så många generationer att inga ens bryr sig om att hitta ursprunget. Kanske är det Jennifer Rushs "The Power Of Love". Kanske nån 70-talare. Spelar ingen roll, det viktiga är att det inte funkade.
4. Scotts - Jag Tror På Oss
Jag har lite svårt att acceptera när låtskrivarna gör det så här lätt för sig. Om man har kommit på att göra en "Walking On Sunshine"-rökare till Sveriges populäraste moderna dansband, så kan man liksom inte bara vara nöjd med det. Idén är ju inte dum, men
man måste skriva en låt också. Här kommer vers efter vers efter vers, utan att utmana verkligen bandets kapacitet eller folks hjärnor.
5. Emilia - You're My World
Årets första pastisch-schlager. Jag tycker det är rätt kul när man leker med formatet, och försöker skriva låtar efter 40 år gamla mallar men ändå hitta något nytt. Här slängs vi mellan "My Way"-ackorden i versen, och sedan en rätt standardiserad vit-soul-runda i refrängen. Jag har lite problem med Emilias röst, ska jag erkänna. Jag tänker mig att hon skulle kunna låta helt ok, om hon inte försökte forcera sin röst till att låta kraftfull och soulig, för då låter bara karaoke. Helt ok, men lite väl uddlöst.
6. Alcazar - Stay The Night
Min favorit så långt. Precis allt vad jag hade hoppats på. Faran var att detta skulle vara ytterligare en schlagerfierad discolåt med "I Will Survive"-ackorden, som ofta är den enkla vägen att gå för ett band i Alcazars genre. Istället blev det snygg och tajt elektrodisco, modernt och trixigt i produktionen, men ändå enkelt nog att uppfattas som en hit vid första lyssning. Som en filterdisco-version av Bucks Fizz, komplett med call and response-sång och monsterrefräng.
7. Caroline af Ugglas - Snälla, Snälla
Svårt att förhålla sig till. Jag vill alltid ha tillgång till åtminstone en skämskudde när Caroline af Ugglas står på scen. Vet inte varför det är så, hon är väl inte mer pinsam än många andra, men det kanske är för att man har en liten känsla av att hon inte har några fans som man tycker lite synd om henne. Därför så borde jag väl bli lite medmänskligt glad av att hon gick vidare, men jag vet inte. Låten var ju rätt tråkig.
8. Marie Serneholt - Disconnect Me
Åh dessa spekulativa bidrag. Kalkylerade vinnarbidrag. Ojojoj vad alla östeuropéer kommer rösta på oss om vi lägger in lite ryska toner och skogstokiga rytmer. Kanske hade det funkat. Vem orkar bry sig om att vinna? Istället försvann det här bidraget behagligt snabbt från tävlingen. Kanske är Marie Serneholt den där aristen som jag nyss tänkte att Caroline af Ugglas var. En kändis utan fans. Tråkigt för henne, men lite bättre låt kunde man ju valt.
DELTÄVLING TVÅ
1. Lili & Sussie - Show Me Heaven
Jag såg Lili & Sussie sjunga singback nån gång på 80-talet, och med det i minnet så hade jag skämskudden i beredskap inför den här comebacken. Kanske var det därför, men jag blev väldigt positivt överraskade. OK, det är ju inga stora röster de har, men samtidigt så var låten så skräddarsytt perfekt för dem att det inte behövdes. Unison stämsång, flämtig verssång och ett habilt Dieter Bohlen-dunk som kunde sopa upp eventuella sneda toner.
Detta är ändå Thomas G:son när han är som vassast. In med alla gamla Lili & Sussie-hits i en låda, skaka om, på med lite smällar och en skamlös hook. Ibland provoceras jag lite grand av det, men här funkar det jättebra.
2. Lasse Lindh - Jag Ska Slåss I Dina Kvarter
Haha. Ja, vad ska man säga. Orkar inte klaga. Tycker istället det är lite gulligt att Lasses fanskara till så stor del verkar bestå av tjejer mellan 13-16 som tycker det är lite tråkigt att gilla Håkan eller Timo, och vill ha en egen favorit som ingen annan har. Ungefär som de som valde Mascots på 60-talet när alla antingen gillade Hep Stars eller Tages.
3. Jennifer Brown - Never Been Here Before
Denna blev jag tvungen att kolla upp på SVT:s hemsida vilken det var, trots att jag skriver detta bara några timmar efter att vi sett finalen på TV. Det är väl så att om man ska gå en själfylld soulballad att nå genom tv-rutan på 3 minuter, så finns det inte speciellt mycket marginal att spela på. Jag tror att P4 är ett bättre forum än Melodifestivalen.
4. H.E.A.T. - 1000 Miles
Jahapp, en vanlig hårdrockslåt av svenskt 80-talssnitt. Vet inte om det är ironiskt, men kärleksfullt verkar det vara i alla fall. Hur som helst är det ju ett pastischbidrag på samma sätt som Emilia förra veckan eller Jennifer Browns soulballad nyss. En bra låt är alltid en förlåtande faktor, men eftersom jag är en kille som tänder på melodier snarare än hur bra det är framfört så har jag svårt att ta det till mitt hjärta. Refrängen är ju så tråkig att man kan tro att självaste Desmond Child ligger bakom.
Jag har ingen som helst relation till originalet heller. Minns att jag brukade ta kisspaus från mitt intensiva Trackslyssnade på 80-talet när det var band som Treat, 220 Volt, Heavy Load och sånt där. Gjorde samma sak nu. Nostalgi.
5. Markoolio - Kärlekssång Från Mig
Lite fascinerade hur en artist som Markoolio kunde vissa detta vidöppna mål. Alla Sveriges kids sitter och väntar på att skratta, pappan har redan förmulerat "han är ju skön asså" i huvudet men orden kommer aldrig ut. Markoolio var inte alls skön ikväll. Bara konstigt oskarp. Är detta nån del i ett stort projekt som vi inte vet om än? Har svårt att tro att det bara skulle vara....dåligt.
6. Amy Diamond - It's My Life
Jag är mycket mycket glad att Amy Diamonds karriär verkar ta en bra riktning efter den läskiga julskivan. En barnstjärna som blir 16 år kan betyda mycket skit. Där finns ett balladträsk att upptäcka, eller ännu värre nån ny sexig approach. Men Amy tar bästa möjliga väg och göra en snygg Kate Ryan-dänga med tusen refränger och tar på sig fantasykläder och dansar disco på scenen. Gillart.
7. Cookies n Beans - What If
Haha, en riktig-musik-version av "Empty Room". Så fånigt.
8. Måns Zelmerlöw - Hope and Glory
Ja, den här hade man ju sett fram emot. Gillar verkligen Måns Z, och då speciellt i kombination med Fredrik Kempes låtar. Är den bara i närheten av "Cara Mia", "Brother Oh Brother" eller "Miss America" så är jag nöjd. Blev mycket nöjd. Inte bara för låten är välskriven och för att Måns som vanligt levererar felfritt och proffsigt, utan allra mest för att det är en helt fantastiskt show. Allt från den snygga grafiken i bakgrunden, det skamlösa boxningstemat på scenframträdandet och såklart för den sanslöst fåniga bakgrundsdansen. Love it.
DELTÄVLING TRE
1. Velvet - The Queen
Velvet är på nåt sätt i samma lite olyckliga genre som Marie Serneholt. Inte tillräckligt med egen profil för att ha en stor och trogen fanskara, men samtidigt gör hon ju egentligen hits hela tiden. Bara inte hits som folk ringer och röstar på. Detta var dock en av hennes svagare låtar på senare tid. Refrängen och ännu mer solopartiet efter andra refrängen är nästan parodiskt mycket Stock-Aitken-Waterman. Problemet är väl att Velvet inte är Kylie Minogue utan snarare Hazell Dean eller Sinitta. Top 40-pop.
2. Rigo & the Topaz Sound feat. Red Fox - I Got You
Vid första anblicken var detta en positiv överraskning. Jag kanske är fördomsfull som förväntade mig ett inkvoterat hiphop-inslag när Rodde är inblandad, men istället blev det Outkast möter Lou Bega. Kul med mycket action på scenen, enkel men hyfsat bra vers men sen då? Refrängens poäng kanske var just att få folk att hajja till på det där "you you you you..."-ältandet, men jag vet inte. Med en snygg melodi hade den kommit längre, tror jag.
3. Molly Sandén - Så Vill Stjärnorna
Usch usch usch. Detta kan få vara soundtracket till hela debatten om Ljunggrens och Forsmans vara eller icke vara i den här tävlingen. Den här låten måste de skrivit i sömnen. Alla tomma, tomma Pling-ord på en lång rad, och en melodi som alla i soffan kunde sjunga med i redan innan vi hört den första gången. Men - och detta är intressant - inte direkt efter. Hur kan en melodi vara så förutsägbar att man kan ligga steget före och ana varje ackord, men ändå inte sätta sig så att man kommer ihåg den.
Man kan säkert ha åsikter om att Amy Diamond är 17 år och skuttar runt som en 12-årig Alice i Underlandet på scen, men när man ser dess totala motsats i Molly Sandén så vill man att Amy aldrig ska bli stor. Jag kan inte bestämma mig för vad det är som jag tycker är läskigast, men att se en 16-åring stå med TV4-careface och sjunga totalt nonsens med proffsig inlevelse är riktigt, riktigt obehagligt.
4. EMD - Baby Goodbye
Årets vassaste bidrag såhär långt. På alla punkter faktiskt. Framförandet är såväl proffsigt och klanderfritt som föredömligt fånigt. Backstreet Boys möter Kalle Stropp. Sedan gillar jag själva låten också. Uppbyggd av repetition förvisso, men samtidigt har den det där lite trixiga och oväntade som gör att det hela tiden blir variation. Om inte i produktionen som i oväntade ackord på rätt ställe. Snygg och stilfullt.
5. Mikael Rickfors - Du Vinner Över Mig
Detta var ju nästan exakt vad man kunde vänta sig. Thomas G:son har skräddarsytt en låt till Mikael Rickfors och då blir det såklart ett schlagerfierat snitt av vad han är känd för. Riffig radiopop (med riffet från "My Sharona") blandat med versmelodin från hans mest kända låt ("Vingar") såklart en pampig refräng som gör sig på scen. Thomas G:son kan glänsa i sitt kopierande, det är jag fullt medveten om, men här tycker jag hela tiden att låten är på fel sida gränsen om att bara vara pastisch och kopia.
6. Maja Gullstrand - Här För Mig Själv
Mer G:son-pastischer, fast denna igång lite mindre artistinriktad, och kanske just därför med en i sammanhanget lite mindre känd artist bakom mikrofonen. Kanske tänkte man sig Lisa Ekdahl som artist? Hur som helst så gör Maja Gullstrand inte detta sämre än nån annan, det är nog bara tyvärr så att kombinationen medelartist och medellåt tillsammans blir ett solklart inte-till-final-bidrag.
7. Sofia Berntson - Alla
Kvällens andra usch. Detta är spekulativ musik när den är som värst. Egentligen är den gjord på samma premisser som G:son gjorde låten till Rickfors. En smältdegel av en modern euroschlager. Lite rytmer och indiandans för östeuropéerna, lite etno-toner för Arash-fansen, en enkel sameuropeisk refräng som småungar kan sjunga med i. Problemet är väl att inte ens spädbarn kan finna något som helst värde i det här. Årets sämsta bidrag. Jävla EU.
8. BWO - You're Not Alone
Här hade man ju en del förhoppningar minst sagt. Jag har nog nästan alltid blivit besviken på BWO:s MF-bidrag till en början, men sedan insett dess storhet vid snabbgenomgången ungefär. Bard tar det enkla ett steg längre, och då får det effekten att låtarna känns för slappa och simpla vid första lyssningen, men sedan växer. "You're Not Alone" har inte gjort det. Den är nog simpel på fel sätt. Eller så är det bara en tråkig ballad.
DELTÄVLING FYRA
1. Agnes Carlsson - Love Love Love
Åh jag har så svårt för den här ackordrundan. Klyschor och enkelhet i alla ära, men just den här refrängen är så tråkig. Det är synd, för jag gillar annars den snygga uppdateringen av discoformatet som Anders Hansson ägnar sig ut nuförtiden. Kanske lite väl mycket sidechain och och pysiga cymbaler för att låten ska komma fram ordentligt, men versen är verkligen snygg och förtjänade en bättre refräng.
2. Star Pilots - Higher
Det är en intressant tanke var gränsen för när folks nävar slår i bordet och ropar plagiat. Jag hade kunnat skriva en tänkbar inspirationskälla till nästan alla låtar i årets MF, men när man tar de två huvudtonerna i en känd refräng (i detta fall "Waiting For A Star To Fall") så smäller det mycket högre än om t ex nästan allt utom de kändaste tonerna i Jennifer Rushs "The Power Of Love" är med i årets Shirley Clamp-bidrag.
Hur som helst så är "Higher" en fantastisk uppvisning i hur man översätter Gotlands-disco till en melodifestivalscen. Johan Becker i kaptensutstyrsel sjunger perfekt, stridspilotna hoppar bock på scenen och låtskrivarna Fjellström/Udds-discodunk är festivalens absolut bästa. Synd bara att den ställdes mot festivalens näst bästa discodunk (Amys) i Andra Chansen och ännu mer synd att ingen av dem kom vidare.
3. Susanne Alfvengren - Du Är Älskad Där Du Går
Det här slog lite oväntat an en ton i mig. Eller både och, dels sitter man ju och följer Bobby Ljunggrens balladkarta och vet precis vart vi är på väg. Men ibland kan jag gilla låtar bara för att jag tänker att de betyder nåt för andra än mig. Som med Amy Diamonds "It Can Only Get Better" som jag tänker mig måste ha betytt mycket för många missförstådda 12-åringar.
När det gäller den här låten så är Pling Forsmans text som vanligt bestående av diverse passande ord, som kan tolkas och formas till vad man vill höra. Men ihop med Bobby Ljunggrens ovanligt fina refrängmelodi och Susanne Alfvengrens otroligt värdiga framförande så tycker jag det händer nåt. Det kanske är det som är grejen med Plings texter. Att de måste kombineras med nåt annat som smakar med. Schlagerns tofu.
Såhär i efterhand känns det tråkigt att det gick så dåligt för den här låten. Jämfört med t ex Molly Sandén (samme genre) så fanns det en helt annat känsla och äkthet i det här.
4. Anna Sahlene & Maria Haukaas Storeng - Killing Me Tenderly
En kandidat för årets tråkigaste. Här försöker man igen koka soppa på lite av senare års framgångar, såväl inom Eurovisionsschlagern som topplistorna. Framför allt som är det väl Duffy-trenden som spökat här, men där t ex "Warwick Avenue" är en pastisch skriven med mycket kärlek till genren, så ser jag här en whiteboard med Post-It-lappar över vad som måste vara med. Och framför allt kanske en stort utropstecken vid vad som inte får finnas med. Typ oväntade ackord.
5. Thorleifs - Sweet Kissin' In The Moonlight
Så här efter att ha sågat "Killing Me Tenderly" baserat på alla tråkiga klyschor, så borde jag väl egentligen tycka samma sak om den här låten. Han blandas de uppenbara dansbandsklyschorna med Lasse Holm-shuffle och lite ABBA-piano. Fast då pratar jag ju bara om produktionen. Den kan gärna få vara klyschig för mig. Speciellt om man rör sig i dansbandsgenren som är så utbrett konservativ i hur det ska låta. Inom de snäva ramarna så tycker jag att låtskrivarna Mårten och Lina Eriksson fått till en helt fantastisk låt.
Refrängmelodin är sagolikt fin, den gungiga versen passar fint in och bryggan är av hög Lasse Holm-klass. Rent låtmässigt min favorit 2009. Sedan är det ju roligt med show också, men det finns inte så mycket utrymme för det här kanske. Gillar inslaget med buggande paret.
6. Sarah Dawn Finer - Moving On
Från jättetråkig till tråkig till helt ok ändå. Fortfarande tråkig. Nästan samma refräng som "You're Not Alone". Orkar inte kommentera mer.
7. Next 3 - Esta Noche
Lite vanligt folk i Melodifestivalen. Säga vad man vill om de professionella låtskrivargängen, men detta kan ju få vara deras bevismaterial när folkets röster klagar på att det bara är samma låtskrivare år efter år. Här har vi full demokrati på scenen. Varje snubbe får göra sin grej, och sedan enas de i lite sexy lady-trams. Inte ok.
8. Malena Ernman - La Voix
Kände i förväg att det kunde bli vad som helst av det här. Skulle det vara en schlagervariant av "Vincero"-melodin som det brukar när man blandar disco och opera? Jadå, inte långt från i alla fall. Storheten med det här är i ju helheten. Fredrik Kempes låt duger, Malena Ernman duger, showen duger osv, men tillsammans så blir det bättre än så. Fråga mig inte varför.
DELTÄVLING ETT
1. Nina Söderquist - Tick Tock
Årets festival hade inte kunnat börja värre. All uppdämnd pepp inför att det är dags för Melodifestivalen försvann på en sekund när Nina Söderquist röt sig genom en RIX-rockare (tänk albumspår med Anastacia) helt utan överraskningar eller ens nåt som fick oss att komma ihåg den sekunden efter den tagit slut. Kanske är det alltid såhär. Att entusiasmen inför en ny MF-säsong är bortom proportionerna för hur kul det egentligen är, men jag tror att det var en ovanligt tråkig festivalöppning.
2. Jonathan Fagerlund - Welcome To My Life
Inte-till-final tatuerat i pannan, men det kan ju också få en att känna lite extra med en låt. Med alla delfinaler bakom mig så tänker jag att vi var lite onödigt hårda mot den här. Eller rättare sagt så snackade vi nog sönder den, och ägnade mest till att komma på vilken Westlife-låt refrängen lät som. Glada och chosefria framträdanden ska uppmuntras och jag hoppas att Jonathan i alla fall kan få underhålla lite mindre nogräknade schlagerlantisar på olika köpcentrum i sommar. Det där lät hårt, men jag menar det i den mest positiva bemärkelsen.
3. Shirley Clamp - Med Hjärtat Fyllt Av Ljus
Är det kanske så att den ganska hetska debatten mellan Melodifestival-ledningen och aspirerande låtskrivare fått fotfäste även hos vanligt folk? Jag tänker att förr eller senare så är även barnfamiljerna med chipsskålar trötta på att se Bobby Ljunggren och Ingela Forsman sitta och vinka till nån titel av typen "En Ängel För Mig".
Kanske fick detta bli symbolen för hela den genren. Förtjänt måste jag säga. Texten är ju...tja, som det brukar vara med Pling. Kärlekens vind, och sånt där. Melodin är Bobby Ljunggren version 1.0, och återanvänd i så många generationer att inga ens bryr sig om att hitta ursprunget. Kanske är det Jennifer Rushs "The Power Of Love". Kanske nån 70-talare. Spelar ingen roll, det viktiga är att det inte funkade.
4. Scotts - Jag Tror På Oss
Jag har lite svårt att acceptera när låtskrivarna gör det så här lätt för sig. Om man har kommit på att göra en "Walking On Sunshine"-rökare till Sveriges populäraste moderna dansband, så kan man liksom inte bara vara nöjd med det. Idén är ju inte dum, men
man måste skriva en låt också. Här kommer vers efter vers efter vers, utan att utmana verkligen bandets kapacitet eller folks hjärnor.
5. Emilia - You're My World
Årets första pastisch-schlager. Jag tycker det är rätt kul när man leker med formatet, och försöker skriva låtar efter 40 år gamla mallar men ändå hitta något nytt. Här slängs vi mellan "My Way"-ackorden i versen, och sedan en rätt standardiserad vit-soul-runda i refrängen. Jag har lite problem med Emilias röst, ska jag erkänna. Jag tänker mig att hon skulle kunna låta helt ok, om hon inte försökte forcera sin röst till att låta kraftfull och soulig, för då låter bara karaoke. Helt ok, men lite väl uddlöst.
6. Alcazar - Stay The Night
Min favorit så långt. Precis allt vad jag hade hoppats på. Faran var att detta skulle vara ytterligare en schlagerfierad discolåt med "I Will Survive"-ackorden, som ofta är den enkla vägen att gå för ett band i Alcazars genre. Istället blev det snygg och tajt elektrodisco, modernt och trixigt i produktionen, men ändå enkelt nog att uppfattas som en hit vid första lyssning. Som en filterdisco-version av Bucks Fizz, komplett med call and response-sång och monsterrefräng.
7. Caroline af Ugglas - Snälla, Snälla
Svårt att förhålla sig till. Jag vill alltid ha tillgång till åtminstone en skämskudde när Caroline af Ugglas står på scen. Vet inte varför det är så, hon är väl inte mer pinsam än många andra, men det kanske är för att man har en liten känsla av att hon inte har några fans som man tycker lite synd om henne. Därför så borde jag väl bli lite medmänskligt glad av att hon gick vidare, men jag vet inte. Låten var ju rätt tråkig.
8. Marie Serneholt - Disconnect Me
Åh dessa spekulativa bidrag. Kalkylerade vinnarbidrag. Ojojoj vad alla östeuropéer kommer rösta på oss om vi lägger in lite ryska toner och skogstokiga rytmer. Kanske hade det funkat. Vem orkar bry sig om att vinna? Istället försvann det här bidraget behagligt snabbt från tävlingen. Kanske är Marie Serneholt den där aristen som jag nyss tänkte att Caroline af Ugglas var. En kändis utan fans. Tråkigt för henne, men lite bättre låt kunde man ju valt.
DELTÄVLING TVÅ
1. Lili & Sussie - Show Me Heaven
Jag såg Lili & Sussie sjunga singback nån gång på 80-talet, och med det i minnet så hade jag skämskudden i beredskap inför den här comebacken. Kanske var det därför, men jag blev väldigt positivt överraskade. OK, det är ju inga stora röster de har, men samtidigt så var låten så skräddarsytt perfekt för dem att det inte behövdes. Unison stämsång, flämtig verssång och ett habilt Dieter Bohlen-dunk som kunde sopa upp eventuella sneda toner.
Detta är ändå Thomas G:son när han är som vassast. In med alla gamla Lili & Sussie-hits i en låda, skaka om, på med lite smällar och en skamlös hook. Ibland provoceras jag lite grand av det, men här funkar det jättebra.
2. Lasse Lindh - Jag Ska Slåss I Dina Kvarter
Haha. Ja, vad ska man säga. Orkar inte klaga. Tycker istället det är lite gulligt att Lasses fanskara till så stor del verkar bestå av tjejer mellan 13-16 som tycker det är lite tråkigt att gilla Håkan eller Timo, och vill ha en egen favorit som ingen annan har. Ungefär som de som valde Mascots på 60-talet när alla antingen gillade Hep Stars eller Tages.
3. Jennifer Brown - Never Been Here Before
Denna blev jag tvungen att kolla upp på SVT:s hemsida vilken det var, trots att jag skriver detta bara några timmar efter att vi sett finalen på TV. Det är väl så att om man ska gå en själfylld soulballad att nå genom tv-rutan på 3 minuter, så finns det inte speciellt mycket marginal att spela på. Jag tror att P4 är ett bättre forum än Melodifestivalen.
4. H.E.A.T. - 1000 Miles
Jahapp, en vanlig hårdrockslåt av svenskt 80-talssnitt. Vet inte om det är ironiskt, men kärleksfullt verkar det vara i alla fall. Hur som helst är det ju ett pastischbidrag på samma sätt som Emilia förra veckan eller Jennifer Browns soulballad nyss. En bra låt är alltid en förlåtande faktor, men eftersom jag är en kille som tänder på melodier snarare än hur bra det är framfört så har jag svårt att ta det till mitt hjärta. Refrängen är ju så tråkig att man kan tro att självaste Desmond Child ligger bakom.
Jag har ingen som helst relation till originalet heller. Minns att jag brukade ta kisspaus från mitt intensiva Trackslyssnade på 80-talet när det var band som Treat, 220 Volt, Heavy Load och sånt där. Gjorde samma sak nu. Nostalgi.
5. Markoolio - Kärlekssång Från Mig
Lite fascinerade hur en artist som Markoolio kunde vissa detta vidöppna mål. Alla Sveriges kids sitter och väntar på att skratta, pappan har redan förmulerat "han är ju skön asså" i huvudet men orden kommer aldrig ut. Markoolio var inte alls skön ikväll. Bara konstigt oskarp. Är detta nån del i ett stort projekt som vi inte vet om än? Har svårt att tro att det bara skulle vara....dåligt.
6. Amy Diamond - It's My Life
Jag är mycket mycket glad att Amy Diamonds karriär verkar ta en bra riktning efter den läskiga julskivan. En barnstjärna som blir 16 år kan betyda mycket skit. Där finns ett balladträsk att upptäcka, eller ännu värre nån ny sexig approach. Men Amy tar bästa möjliga väg och göra en snygg Kate Ryan-dänga med tusen refränger och tar på sig fantasykläder och dansar disco på scenen. Gillart.
7. Cookies n Beans - What If
Haha, en riktig-musik-version av "Empty Room". Så fånigt.
8. Måns Zelmerlöw - Hope and Glory
Ja, den här hade man ju sett fram emot. Gillar verkligen Måns Z, och då speciellt i kombination med Fredrik Kempes låtar. Är den bara i närheten av "Cara Mia", "Brother Oh Brother" eller "Miss America" så är jag nöjd. Blev mycket nöjd. Inte bara för låten är välskriven och för att Måns som vanligt levererar felfritt och proffsigt, utan allra mest för att det är en helt fantastiskt show. Allt från den snygga grafiken i bakgrunden, det skamlösa boxningstemat på scenframträdandet och såklart för den sanslöst fåniga bakgrundsdansen. Love it.
DELTÄVLING TRE
1. Velvet - The Queen
Velvet är på nåt sätt i samma lite olyckliga genre som Marie Serneholt. Inte tillräckligt med egen profil för att ha en stor och trogen fanskara, men samtidigt gör hon ju egentligen hits hela tiden. Bara inte hits som folk ringer och röstar på. Detta var dock en av hennes svagare låtar på senare tid. Refrängen och ännu mer solopartiet efter andra refrängen är nästan parodiskt mycket Stock-Aitken-Waterman. Problemet är väl att Velvet inte är Kylie Minogue utan snarare Hazell Dean eller Sinitta. Top 40-pop.
2. Rigo & the Topaz Sound feat. Red Fox - I Got You
Vid första anblicken var detta en positiv överraskning. Jag kanske är fördomsfull som förväntade mig ett inkvoterat hiphop-inslag när Rodde är inblandad, men istället blev det Outkast möter Lou Bega. Kul med mycket action på scenen, enkel men hyfsat bra vers men sen då? Refrängens poäng kanske var just att få folk att hajja till på det där "you you you you..."-ältandet, men jag vet inte. Med en snygg melodi hade den kommit längre, tror jag.
3. Molly Sandén - Så Vill Stjärnorna
Usch usch usch. Detta kan få vara soundtracket till hela debatten om Ljunggrens och Forsmans vara eller icke vara i den här tävlingen. Den här låten måste de skrivit i sömnen. Alla tomma, tomma Pling-ord på en lång rad, och en melodi som alla i soffan kunde sjunga med i redan innan vi hört den första gången. Men - och detta är intressant - inte direkt efter. Hur kan en melodi vara så förutsägbar att man kan ligga steget före och ana varje ackord, men ändå inte sätta sig så att man kommer ihåg den.
Man kan säkert ha åsikter om att Amy Diamond är 17 år och skuttar runt som en 12-årig Alice i Underlandet på scen, men när man ser dess totala motsats i Molly Sandén så vill man att Amy aldrig ska bli stor. Jag kan inte bestämma mig för vad det är som jag tycker är läskigast, men att se en 16-åring stå med TV4-careface och sjunga totalt nonsens med proffsig inlevelse är riktigt, riktigt obehagligt.
4. EMD - Baby Goodbye
Årets vassaste bidrag såhär långt. På alla punkter faktiskt. Framförandet är såväl proffsigt och klanderfritt som föredömligt fånigt. Backstreet Boys möter Kalle Stropp. Sedan gillar jag själva låten också. Uppbyggd av repetition förvisso, men samtidigt har den det där lite trixiga och oväntade som gör att det hela tiden blir variation. Om inte i produktionen som i oväntade ackord på rätt ställe. Snygg och stilfullt.
5. Mikael Rickfors - Du Vinner Över Mig
Detta var ju nästan exakt vad man kunde vänta sig. Thomas G:son har skräddarsytt en låt till Mikael Rickfors och då blir det såklart ett schlagerfierat snitt av vad han är känd för. Riffig radiopop (med riffet från "My Sharona") blandat med versmelodin från hans mest kända låt ("Vingar") såklart en pampig refräng som gör sig på scen. Thomas G:son kan glänsa i sitt kopierande, det är jag fullt medveten om, men här tycker jag hela tiden att låten är på fel sida gränsen om att bara vara pastisch och kopia.
6. Maja Gullstrand - Här För Mig Själv
Mer G:son-pastischer, fast denna igång lite mindre artistinriktad, och kanske just därför med en i sammanhanget lite mindre känd artist bakom mikrofonen. Kanske tänkte man sig Lisa Ekdahl som artist? Hur som helst så gör Maja Gullstrand inte detta sämre än nån annan, det är nog bara tyvärr så att kombinationen medelartist och medellåt tillsammans blir ett solklart inte-till-final-bidrag.
7. Sofia Berntson - Alla
Kvällens andra usch. Detta är spekulativ musik när den är som värst. Egentligen är den gjord på samma premisser som G:son gjorde låten till Rickfors. En smältdegel av en modern euroschlager. Lite rytmer och indiandans för östeuropéerna, lite etno-toner för Arash-fansen, en enkel sameuropeisk refräng som småungar kan sjunga med i. Problemet är väl att inte ens spädbarn kan finna något som helst värde i det här. Årets sämsta bidrag. Jävla EU.
8. BWO - You're Not Alone
Här hade man ju en del förhoppningar minst sagt. Jag har nog nästan alltid blivit besviken på BWO:s MF-bidrag till en början, men sedan insett dess storhet vid snabbgenomgången ungefär. Bard tar det enkla ett steg längre, och då får det effekten att låtarna känns för slappa och simpla vid första lyssningen, men sedan växer. "You're Not Alone" har inte gjort det. Den är nog simpel på fel sätt. Eller så är det bara en tråkig ballad.
DELTÄVLING FYRA
1. Agnes Carlsson - Love Love Love
Åh jag har så svårt för den här ackordrundan. Klyschor och enkelhet i alla ära, men just den här refrängen är så tråkig. Det är synd, för jag gillar annars den snygga uppdateringen av discoformatet som Anders Hansson ägnar sig ut nuförtiden. Kanske lite väl mycket sidechain och och pysiga cymbaler för att låten ska komma fram ordentligt, men versen är verkligen snygg och förtjänade en bättre refräng.
2. Star Pilots - Higher
Det är en intressant tanke var gränsen för när folks nävar slår i bordet och ropar plagiat. Jag hade kunnat skriva en tänkbar inspirationskälla till nästan alla låtar i årets MF, men när man tar de två huvudtonerna i en känd refräng (i detta fall "Waiting For A Star To Fall") så smäller det mycket högre än om t ex nästan allt utom de kändaste tonerna i Jennifer Rushs "The Power Of Love" är med i årets Shirley Clamp-bidrag.
Hur som helst så är "Higher" en fantastisk uppvisning i hur man översätter Gotlands-disco till en melodifestivalscen. Johan Becker i kaptensutstyrsel sjunger perfekt, stridspilotna hoppar bock på scenen och låtskrivarna Fjellström/Udds-discodunk är festivalens absolut bästa. Synd bara att den ställdes mot festivalens näst bästa discodunk (Amys) i Andra Chansen och ännu mer synd att ingen av dem kom vidare.
3. Susanne Alfvengren - Du Är Älskad Där Du Går
Det här slog lite oväntat an en ton i mig. Eller både och, dels sitter man ju och följer Bobby Ljunggrens balladkarta och vet precis vart vi är på väg. Men ibland kan jag gilla låtar bara för att jag tänker att de betyder nåt för andra än mig. Som med Amy Diamonds "It Can Only Get Better" som jag tänker mig måste ha betytt mycket för många missförstådda 12-åringar.
När det gäller den här låten så är Pling Forsmans text som vanligt bestående av diverse passande ord, som kan tolkas och formas till vad man vill höra. Men ihop med Bobby Ljunggrens ovanligt fina refrängmelodi och Susanne Alfvengrens otroligt värdiga framförande så tycker jag det händer nåt. Det kanske är det som är grejen med Plings texter. Att de måste kombineras med nåt annat som smakar med. Schlagerns tofu.
Såhär i efterhand känns det tråkigt att det gick så dåligt för den här låten. Jämfört med t ex Molly Sandén (samme genre) så fanns det en helt annat känsla och äkthet i det här.
4. Anna Sahlene & Maria Haukaas Storeng - Killing Me Tenderly
En kandidat för årets tråkigaste. Här försöker man igen koka soppa på lite av senare års framgångar, såväl inom Eurovisionsschlagern som topplistorna. Framför allt som är det väl Duffy-trenden som spökat här, men där t ex "Warwick Avenue" är en pastisch skriven med mycket kärlek till genren, så ser jag här en whiteboard med Post-It-lappar över vad som måste vara med. Och framför allt kanske en stort utropstecken vid vad som inte får finnas med. Typ oväntade ackord.
5. Thorleifs - Sweet Kissin' In The Moonlight
Så här efter att ha sågat "Killing Me Tenderly" baserat på alla tråkiga klyschor, så borde jag väl egentligen tycka samma sak om den här låten. Han blandas de uppenbara dansbandsklyschorna med Lasse Holm-shuffle och lite ABBA-piano. Fast då pratar jag ju bara om produktionen. Den kan gärna få vara klyschig för mig. Speciellt om man rör sig i dansbandsgenren som är så utbrett konservativ i hur det ska låta. Inom de snäva ramarna så tycker jag att låtskrivarna Mårten och Lina Eriksson fått till en helt fantastisk låt.
Refrängmelodin är sagolikt fin, den gungiga versen passar fint in och bryggan är av hög Lasse Holm-klass. Rent låtmässigt min favorit 2009. Sedan är det ju roligt med show också, men det finns inte så mycket utrymme för det här kanske. Gillar inslaget med buggande paret.
6. Sarah Dawn Finer - Moving On
Från jättetråkig till tråkig till helt ok ändå. Fortfarande tråkig. Nästan samma refräng som "You're Not Alone". Orkar inte kommentera mer.
7. Next 3 - Esta Noche
Lite vanligt folk i Melodifestivalen. Säga vad man vill om de professionella låtskrivargängen, men detta kan ju få vara deras bevismaterial när folkets röster klagar på att det bara är samma låtskrivare år efter år. Här har vi full demokrati på scenen. Varje snubbe får göra sin grej, och sedan enas de i lite sexy lady-trams. Inte ok.
8. Malena Ernman - La Voix
Kände i förväg att det kunde bli vad som helst av det här. Skulle det vara en schlagervariant av "Vincero"-melodin som det brukar när man blandar disco och opera? Jadå, inte långt från i alla fall. Storheten med det här är i ju helheten. Fredrik Kempes låt duger, Malena Ernman duger, showen duger osv, men tillsammans så blir det bättre än så. Fråga mig inte varför.
måndag, juni 29, 2009
Paolo Roberto och TV4
Den finns så mycket att vara sur, missnöjd och ledsen över i samhället. Varför väljer jag då att slösa ens en enda av alla irritationsminuter på TV4. För att inte bli en grinig insändargubbe innan man är fyrtio, så borde man kanske ändå välja sina matcher med mera omsorg än att sitta och reta upp sig på minsta detalj varje gång man råkar se något på fyran.
Men så slår det mig att TV4 är min perfekta fiende. På samma sätt som att SR och SVT är det ständiga offret för skatteskygga marknadstänkare på högerkanten. Oavsett om jag är irriterad över att folk sitter i sina jeepar istället för att åka buss, eller att borgarna säljer ut apoteken, eller all jävla ny valfrihet i samhället så kan jag alltid skjuta ett skott mot TV4 utan att det träffar nån oskyldig. Det blir nästan som en hatkärlek till slut. En trygghet att kunna avreagera sig.
Tanken slog mig när jag fick höra det här makalösa klippet där Paolo Roberto ska uttala sig om feminism i P3 Populär.
Kanske är jag bortskämd med vilka jag känner och umgås med, men min första tanke var såklart hur mycket han gör bort sig, och nu är det väl ändå slut på hans karriär. Men om man tittar på kommentarerna till Youtube-klippet så ser man att säkert 90% av alla är på hans sida. Av bara farten fyras det såklart av salvor mot SR även av de som kommenterar.
Att någon som aldrig ser eller lyssnar på SR ska vara med och betala några hemska kronor om dagen för att vi ska ha en statlig television verkar svida orimligt mycket i mångas plånböcker. Kanske allra mest hos fritänkarna inom Timbro-sfären, som gärna tycker att hela världen skulle kunna sponsras av Coca Cola för att slippa ta ordet skatt i sin mun. TV4 är deras plattform. TV4 är deras bevis på att man kan göra meningsfull TV som är kommersiellt gångbar.
Här finns det ju liksom ingen motpart. De som är glada och nöjda över SVT:s utbud påverkas inte av att TV4 finns, utan kan bara låta bli att titta på den utan att det kostar något. Fastän ändå så kostar det, för det är när marknaden kommer i skepnad av valfrihet och utbud som den blir allra mest farlig och dum. Det är då man lurar folk att byta kyl och frys till en som inte rostar (nån som haft problem med det?) fastän de har en fullt fungerande hemma i köket. Det är på grund av det oändliga utbudet som folk aldrig blir nöjda, utan ständigt ska ha en större TV, åka längre bort på semester eller nåt GI-vänligt salt från Himalaya istället för nåt som finns här runt hörnet.
Jag älskar fan SVT. Jag älskar att det finns. Att man slipper all reklam, att programmen är välgjorda, att det är gammaldags i många avseenden, att programmen inte bara görs i Stockholm av något produktionsbolag för billigaste möjliga peng och sen sedan sänds nonstop i typ ett år i alla digitala sidokanaler. SVT står för struktur och kvalitet. Inte bara en ändå stor valfrihetsklump där alla program handlar om hur spännande det blir efter reklampausen eller vilka telefonnummer man ska ringa för att vinna en miljon lite snabbt. Eller varför inte titta på när Paolo själv åker Italien runt till kompet av library-musik för att marknadsföra nån bok där han klipp-och-klistrat lite recept som plötsligt är hans mammas.
Jag tror det är lite för sent för att få den där hjärnan på fötter, och då passar det ju utmärkt att han är ny programledare för Expedition Robinson. Där kan han stå och knappt hinna knyta näven innan det är dags för nästa kvinnliga reklamfnitter alternativt nästa karlakarl att berätta om veckans fynd på Dressmann. Inte konstigt att Paolo tror att män är män och kvinnor är kvinnor.
Men så slår det mig att TV4 är min perfekta fiende. På samma sätt som att SR och SVT är det ständiga offret för skatteskygga marknadstänkare på högerkanten. Oavsett om jag är irriterad över att folk sitter i sina jeepar istället för att åka buss, eller att borgarna säljer ut apoteken, eller all jävla ny valfrihet i samhället så kan jag alltid skjuta ett skott mot TV4 utan att det träffar nån oskyldig. Det blir nästan som en hatkärlek till slut. En trygghet att kunna avreagera sig.
Tanken slog mig när jag fick höra det här makalösa klippet där Paolo Roberto ska uttala sig om feminism i P3 Populär.
Kanske är jag bortskämd med vilka jag känner och umgås med, men min första tanke var såklart hur mycket han gör bort sig, och nu är det väl ändå slut på hans karriär. Men om man tittar på kommentarerna till Youtube-klippet så ser man att säkert 90% av alla är på hans sida. Av bara farten fyras det såklart av salvor mot SR även av de som kommenterar.
Att någon som aldrig ser eller lyssnar på SR ska vara med och betala några hemska kronor om dagen för att vi ska ha en statlig television verkar svida orimligt mycket i mångas plånböcker. Kanske allra mest hos fritänkarna inom Timbro-sfären, som gärna tycker att hela världen skulle kunna sponsras av Coca Cola för att slippa ta ordet skatt i sin mun. TV4 är deras plattform. TV4 är deras bevis på att man kan göra meningsfull TV som är kommersiellt gångbar.
Här finns det ju liksom ingen motpart. De som är glada och nöjda över SVT:s utbud påverkas inte av att TV4 finns, utan kan bara låta bli att titta på den utan att det kostar något. Fastän ändå så kostar det, för det är när marknaden kommer i skepnad av valfrihet och utbud som den blir allra mest farlig och dum. Det är då man lurar folk att byta kyl och frys till en som inte rostar (nån som haft problem med det?) fastän de har en fullt fungerande hemma i köket. Det är på grund av det oändliga utbudet som folk aldrig blir nöjda, utan ständigt ska ha en större TV, åka längre bort på semester eller nåt GI-vänligt salt från Himalaya istället för nåt som finns här runt hörnet.
Jag älskar fan SVT. Jag älskar att det finns. Att man slipper all reklam, att programmen är välgjorda, att det är gammaldags i många avseenden, att programmen inte bara görs i Stockholm av något produktionsbolag för billigaste möjliga peng och sen sedan sänds nonstop i typ ett år i alla digitala sidokanaler. SVT står för struktur och kvalitet. Inte bara en ändå stor valfrihetsklump där alla program handlar om hur spännande det blir efter reklampausen eller vilka telefonnummer man ska ringa för att vinna en miljon lite snabbt. Eller varför inte titta på när Paolo själv åker Italien runt till kompet av library-musik för att marknadsföra nån bok där han klipp-och-klistrat lite recept som plötsligt är hans mammas.
Jag tror det är lite för sent för att få den där hjärnan på fötter, och då passar det ju utmärkt att han är ny programledare för Expedition Robinson. Där kan han stå och knappt hinna knyta näven innan det är dags för nästa kvinnliga reklamfnitter alternativt nästa karlakarl att berätta om veckans fynd på Dressmann. Inte konstigt att Paolo tror att män är män och kvinnor är kvinnor.
lördag, december 27, 2008
Sven Melander
Upptäckte precis att jag gjort 25 års missbedömning av en person. Sven Melander. Tankarna började frodas igår när vi såg sammanlagt fyra avsnitt från underhållningsprogrammet Nöjesmassakern från 1985, och jag måste säga att det är med oväntat mycket skämskudde i ansiktet som jag ser det.
Att barndomsminnen av att något är väldigt roligt kan raseras när man ser det igen har man ju lärt sig att förvänta sig, men mina minnesbilder av Nöjesmassakern är ovanligt goda och hjärtliga. Minns Åke Catos otippade sketcher med konstiga slut, hur man kunde göra en lång ambitiös sketch utan poäng osv osv. Det jag hade förträngt i alldeles för stor grad är SVEN MELANDER. Vilken sopa! Alla sketcher han är iblandade handlar antingen om sprit (80%), fruntimmer eller olika former av pinsam nakenhet. Man verkar också tycka det är väldigt roligt att han har obegripligt svårt att hålla sig för skratt, och när halva programmet är feltagningar från en i grunden inte speciellt rolig sketch.
Åke Cato, Gösta Engström och till viss del Jon Skolmen (även fast han också visar lite samma tendenser som Melander) klarar sig med äran i behåll. Synd bara att Sven Melanders självgoda nuna har tar upp två tredjedelar av programytan.
Men tänker man efter så har det ju alltid varit precis så. Vad än Sven Melander har varit med i så har antingen hans bullriga röst eller spritskämten varit i fokus. Fyllot i Sällskapsresan till exempel, är det någon som minns nåt som hans kompis sa i filmen? Förmodligen inte, för Melander tog för sig hela bildrutan genom att vara lite mer högljudd, lite fullare eller vad som nu krävdes.
På något sätt personifierar han den sämsta formen av föräldrar jag minns från min barndom. Fanns det något värre än när kompisars pappor var högljudda män som skulle snuskskämta eller bara allmänt visa sin plats när man besökte dem?
Hela den personligheten (som jag hoppas var vanligare i äldre generationer) får ett ansikte när Sven Melander står i för liten skinnjacka och drar grabbskämt om motorer på norrländsk dialekt i Nöjesmassakern 1985.
Förlåt 1985, du vet att jag älskar dig, men må just denna humorform aldrig komma tillbaka.
Att barndomsminnen av att något är väldigt roligt kan raseras när man ser det igen har man ju lärt sig att förvänta sig, men mina minnesbilder av Nöjesmassakern är ovanligt goda och hjärtliga. Minns Åke Catos otippade sketcher med konstiga slut, hur man kunde göra en lång ambitiös sketch utan poäng osv osv. Det jag hade förträngt i alldeles för stor grad är SVEN MELANDER. Vilken sopa! Alla sketcher han är iblandade handlar antingen om sprit (80%), fruntimmer eller olika former av pinsam nakenhet. Man verkar också tycka det är väldigt roligt att han har obegripligt svårt att hålla sig för skratt, och när halva programmet är feltagningar från en i grunden inte speciellt rolig sketch.
Åke Cato, Gösta Engström och till viss del Jon Skolmen (även fast han också visar lite samma tendenser som Melander) klarar sig med äran i behåll. Synd bara att Sven Melanders självgoda nuna har tar upp två tredjedelar av programytan.
Men tänker man efter så har det ju alltid varit precis så. Vad än Sven Melander har varit med i så har antingen hans bullriga röst eller spritskämten varit i fokus. Fyllot i Sällskapsresan till exempel, är det någon som minns nåt som hans kompis sa i filmen? Förmodligen inte, för Melander tog för sig hela bildrutan genom att vara lite mer högljudd, lite fullare eller vad som nu krävdes.
På något sätt personifierar han den sämsta formen av föräldrar jag minns från min barndom. Fanns det något värre än när kompisars pappor var högljudda män som skulle snuskskämta eller bara allmänt visa sin plats när man besökte dem?
Hela den personligheten (som jag hoppas var vanligare i äldre generationer) får ett ansikte när Sven Melander står i för liten skinnjacka och drar grabbskämt om motorer på norrländsk dialekt i Nöjesmassakern 1985.
Förlåt 1985, du vet att jag älskar dig, men må just denna humorform aldrig komma tillbaka.
torsdag, november 06, 2008
Ang: Andres Lokko
Okej, detta måste vara det drygaste Andres Lokko någonsin skrivit.
Oj, vad han känner till konstiga artister hörrni! En verkar vara afrikan. Hoppsan! Då är han inte rasist i alla fall. För mig är Andres Lokko bara en musikjournalistvariant av Johan Stael von Holstein, fast nästan ÄNNU självgodare. Han är så säker på att hans smak och hans värderingar är bättre än alla andras, och det finns inget som stör mig så mycket. Nu är ju musikjournalism störigt i sig, men just det där användandet av rätt och fel, äkta och oäkta äcklar mig verkligen.
Just nu koncentrerar jag mig dock på att störa mig på kopplingen mellan dansband och Sverigedemokraterna. Visst, säkert finns det folk bland dansbanden och deras publik som röstar risigt, men jag tror inte det står speciellt mycket bättre till bland banden bakom alla jävla "(kommande albumspår)" som Lokko hyllar. Är det inte lite fel att lyfta fram reggae-musiken i media t ex? Där finns ju väldigt mycket dåliga ideal. Då kanske man skulle kunna säga att det är några få reggae-artister som smutsar ner ryktet över en hel genre? Just det!
Men det är ju precis det som Lokko inte inser. För honom har landsorten alltid varit ett hot. Den påhittade fienden. Han tänker att vanligt folk inte bryr sig om soulboxar, housetolvor och Postcard-singlar, och då kan man lika väl skjuta på andra avskyvärda egenskaper såsom att de röstar blågult, bara uppskattar den allra mest primitiva formen av humor och såklart aldrig har läst en enda bok som inte är deckare. Själv läser Lokko tusen coola tidningar på engelska, har redan hört talas om eller sett obskyra tv-serier lååångt innan Canal+ har köpt in dem och såklart är den 12 minuter långa remixen av nya Rihanna-låten bättre än den där vanliga du hör på radio.
Många tänker säkert att det är rätt lätt att vara Andres Lokko. Stiga upp på morgonen och ha som enda plan för dagen att man ska läsa klart en biografi om nån soulnisse, och sen bestämma sig för i vilket forum man ska skriva om den. Den kan hamna på en lista nånstans, känns lagom. Sen pladask ner i soffan och kolla in den nya boxen med avig new wave som kom på posten i veckan. Inget man inte hört tidigare, men värt några rader i....ja, hur var det nu? Skriver han nånstans mer än i SvD längre?
Säkert ÄR det väsentligt mycket mer ansträngande än såhär att vara Andres Lokko. Att få ihop pengar till det liv han lever. Men det är minst lika svårt att få ihop pengar till att leva ett vanligt radhusfamiljeliv med två barn i Karlstad. Framför allt så tar det en massa tid, som kanske gör att Paul Weller-biografin blir liggande oläst ett tag längre än man tänkt. Eller så väljer man helt enkelt bort kunskaperna om Paul Weller till förmån för andra saker, till exempel familjeliv.
Det är där det slår slint hos Andres. Det är där han börjar tro att alla som inte bor inom tullarna i Stockholm och har koll på det senaste inom media, kultur och mode lyssnar på Eddie Meduza och röstar på Sverigedemokraterna. Han vill så gärna att det ska vara så, och till slut blir det sant i hans huvud.
Oj, vad han känner till konstiga artister hörrni! En verkar vara afrikan. Hoppsan! Då är han inte rasist i alla fall. För mig är Andres Lokko bara en musikjournalistvariant av Johan Stael von Holstein, fast nästan ÄNNU självgodare. Han är så säker på att hans smak och hans värderingar är bättre än alla andras, och det finns inget som stör mig så mycket. Nu är ju musikjournalism störigt i sig, men just det där användandet av rätt och fel, äkta och oäkta äcklar mig verkligen.
Just nu koncentrerar jag mig dock på att störa mig på kopplingen mellan dansband och Sverigedemokraterna. Visst, säkert finns det folk bland dansbanden och deras publik som röstar risigt, men jag tror inte det står speciellt mycket bättre till bland banden bakom alla jävla "(kommande albumspår)" som Lokko hyllar. Är det inte lite fel att lyfta fram reggae-musiken i media t ex? Där finns ju väldigt mycket dåliga ideal. Då kanske man skulle kunna säga att det är några få reggae-artister som smutsar ner ryktet över en hel genre? Just det!
Men det är ju precis det som Lokko inte inser. För honom har landsorten alltid varit ett hot. Den påhittade fienden. Han tänker att vanligt folk inte bryr sig om soulboxar, housetolvor och Postcard-singlar, och då kan man lika väl skjuta på andra avskyvärda egenskaper såsom att de röstar blågult, bara uppskattar den allra mest primitiva formen av humor och såklart aldrig har läst en enda bok som inte är deckare. Själv läser Lokko tusen coola tidningar på engelska, har redan hört talas om eller sett obskyra tv-serier lååångt innan Canal+ har köpt in dem och såklart är den 12 minuter långa remixen av nya Rihanna-låten bättre än den där vanliga du hör på radio.
Många tänker säkert att det är rätt lätt att vara Andres Lokko. Stiga upp på morgonen och ha som enda plan för dagen att man ska läsa klart en biografi om nån soulnisse, och sen bestämma sig för i vilket forum man ska skriva om den. Den kan hamna på en lista nånstans, känns lagom. Sen pladask ner i soffan och kolla in den nya boxen med avig new wave som kom på posten i veckan. Inget man inte hört tidigare, men värt några rader i....ja, hur var det nu? Skriver han nånstans mer än i SvD längre?
Säkert ÄR det väsentligt mycket mer ansträngande än såhär att vara Andres Lokko. Att få ihop pengar till det liv han lever. Men det är minst lika svårt att få ihop pengar till att leva ett vanligt radhusfamiljeliv med två barn i Karlstad. Framför allt så tar det en massa tid, som kanske gör att Paul Weller-biografin blir liggande oläst ett tag längre än man tänkt. Eller så väljer man helt enkelt bort kunskaperna om Paul Weller till förmån för andra saker, till exempel familjeliv.
Det är där det slår slint hos Andres. Det är där han börjar tro att alla som inte bor inom tullarna i Stockholm och har koll på det senaste inom media, kultur och mode lyssnar på Eddie Meduza och röstar på Sverigedemokraterna. Han vill så gärna att det ska vara så, och till slut blir det sant i hans huvud.
måndag, mars 10, 2008
Svenska Melodifestivalen 2008
Förra året när det var melodifestivaltider så tänkte jag att istället för att skriva om det i skunkdaggan så skulle jag göra ett långt och mastigt blogginlägg med Youtube-klipp och annat sammanlänkat. Men eftersom projektet var så stort så blev det aldrig av. Alla ni som grät er till sömns över det blir säkert nöjda nu, för nu är jag tillbaka med min melodifestivalcraze iår istället.
FÖRSTA DELTÄVLINGEN
E-Type & The Poodles "Line of Fire"
Ungefär vad man kunde förvänta sig. Okomplicerad FM-hårdrock och jag skulle inte bli chockad om det kom fram att någon utbrustit "kuuuult" när de spelade in den. Är det något som jag ogillar mer än hårdrock så är det nog när den framförs ironiskt.
Face -84 "Alla Gamla X
Den här växer faktiskt. Dum dansbands-girlgroup med en sångerska som låter lite Lilla Melodifestivalen. Så långt är det bra. Synd bara att melodin lite för ofta tar enklaste vägen fram, och refrängen (en blandning av Aquas "My oh My" och nån Håkan Hellström-låt, eller hur?) är verkligen ett antiklimax.
Det är lite tråkigt att ordet dansband fortfarande används som ett solklart skällsord av musikjournalister. Jag gillar dansband.
Velvet "Déja-Vù"
Extremt mycket by-the-book-disco med de där vanliga ackorden i refrängen ("I Will Survive", "Not A Sinner Nor A Sant", "Las Vegas"...osv). Rent produktionsmässigt lyfter den dock rätt mycket i refrängen, och med en bättre (eller i alla fall mer originell) melodi hade jag nog gillat den. Bra Henrik Wikström-dunk, även om han inte var inblandad.
Brandur "Lullaby
Av media avfärdad som tråkig, och visst, det är ju inte det roligaste bidraget som har varit med, fast ändå så tycker jag den fått lite för mycket skit. Nutidens upplägg i Melodifestivalen ger lite dåligt utrymme för den här typen av låtar. När det är 32 låtar som ska tas in så får helt enkelt varje låt mindre uppmärksamhet, och när den dessutom sjungs av en okänd snubbe och döms ut av tidningarna så tror jag många passade på att gå på toa.
Jag tänker mig att jag verkligen skulle gilla den här om den var på franska och tävlade för Malta. Vissa bitar är väldigt rutinmässigt albumballadiga, men jag gillar hur den hela tiden stegrar i tonarter och den för komplicerade icke-refrängen. Såhär efteråt nästan min favorit i första
delfinalen.
Michael Michailoff "That's Love
Ibland förundras man över hur vissa låtar kommer med. Man får väl svälja det där med att kända artister helt enkelt går före okända, och att vissa bidrag kvoteras in för att få en folklig bredd på låtarna. Men när en trååååkig låt med en tråkig artist som inte sjunger bra kommer med? Jag tyckte lite synd om Michael dock. Hela hans framträdande bara skrek ju "inte till final", och såklart kom han vidare men jag är ändå lite överraskad över att han inte kom sist. Själva låten var standardiserad Peter Kvint-tråk, och fick stå för omgångens bidrag att tilltala pappor som gillar Beatles. Årets "Sowing the Seeds of Love" eller - ännu mer - OMDs "Walking on the Milky Way". Är det möjligen en kvoteringsparameter?
Amy Diamond "Thank You"
Här hade jag ju hoppats mycket. Jag älskar alla Amys album, och när det dessutom skrevs att hon hade en Motown-doftande uptempolåt, så satt vi som på nålar och hoppades. Kanske var det därför man blev aningen besviken.
Själva låten kändes lite tråkig och inte alls lika roligt trixig som låtarna som Tommy Tysper och gänget skriver till hennes skivor. Produktionen kändes tråkigt hipp (eller tja, mer 2005-hipp kanske) och inte alls tillräckligt utnyttjande av Amys röst. Är redan trött på den.
Suzzie Tapper "Visst Finns Mirakel"
Oerhört effektivt att få reda på att hon har Parkinsons precis innan låten spelas, vilket gjorde henne i princip immun mot angrepp och kritik. Vem vill sitta hemma i soffan och snacka skit om nån stackare som kämpat sig upp på scenen för att sjunga en kärleksballad till sin man? Som tur är så slapp jag ens tänka tanken för jag tyckte om den här. Kanske blev man lite medryckt av sammanhanget, men det var rent tekniskt en välskriven ballad också. Kanske hade man kunnat önska nåt som stökade till bland ackorden lite, men mest av allt var det en bra ballad i "Se På Mig"-skolan. Låten alltså.
Christer Sjögren "I Love Europe
Inte så dum. En bland mellan "Macken"-låten och nån Smurfarna-låt i versen, och en helt utan modern schlagerstruktur. Det var rätt härligt att se Torgny Söderberg och Ingela Forsman sitta där och vinka efter att nästan alla de tidigare bidragen hade skrivits av löjliga mängder kompositörer och de flesta saknade bevisligen talangen att göra nåt som vanligt folk gillar.
Det lönar sig inte allt att koka ihop en soppa av de senaste årens framgångsingredienser, och det gör mig glad. Torgny Söderberg snurrar säkert inte snabbast på stolen i studion, men han är en härlig gammeldags hantverkare som inte bryr sig speciellt mycket om de senaste uppdateringarna av ProTools.
ANDRA DELTÄVLINGEN
Ola "Love in Stereo"
Jag gillar verkligen verkligen det jag hört av Ola tidigare. Både att han har en bra röst och att singlarna "Natalie" och "SOS" är otroligt bra och välskrivna. "Love in Stereo" är skriven av samma folk som singlarna, och det kanske fick mig att vänta mig lite väl mycket av låten. Rösten är fortfarande bra. Ola är rätt sliskigt vanlig-kille-charmig på ett roligt sätt, det är ett plus. Han gör låten bra också, den har sina poänger. Fast mest av allt känns den seg och tillrättalagd. Speciellt då jämfört med den hysteriska "Natalie" som lyfter på ett helt annat sätt. Väldigt synd, för just Melodifestivalen är ett bra forum för att få låtar att lyfta.
Dessutom är väl "You're The Voice" en lite väl tråkig låt att kopiera.
Lasse Lindh "Du Behöver Aldrig Vara Rädd"
Huu. Det är nåt med Lasse Lindh som artist som är obehagligt. En popvariant av Ronnie Sandahl. Den rara killen som är så snäll och ofarlig, men samtidigt gärna vill ha beröm för att han är så mycket bättre än andra killar. Nu orkade jag inte lyssna på vad den här låten handlade om, men titeln ger ju aningar om nåt åt det här hållet. Frågan är på vilka kriterier som låten kom med, för det är verkligen ingen märkvärdig komposition. Refrängen låter som en mindre pampig (= tråkigare) variant av Jan Johansens "Sista Andetaget".
The Nicole "Razborka"
Jag tror detta var min favorit i andra omgången. Jag är väldigt förtjust i tacky europop med etniska inslag (t ex när italo discon ständigt flirtade med antingen Japan eller Ryssland). Detta är inte långt från italons sätt att hantera saken heller. Ryssland porträtteras ungefär som Syldavien i Tintin-böcker. Alla ryska klyschor (vodka, misshandel osv) staplas ovanpå varandra och melodin är ju väldigt mycket såsom man uppfattar att rysk musik låter om man ska ge ett exempel out of the blue.
The Nicole (jättebra och töntigt artistnamn) är ingen stark sångerska, men hon har en extremt fånig utstrålning som funkar bra ihop med låten. Man kunde kanske önska sig att låten haft lite mer tryck dock.
Alexander Schöld "Den Första Svalan"
Vilken rolig kille. En mjukis-rockare med röst som väl egentligen hade hört hemma i nån boybandig ballad. Tråkig dussinlåt (delvis skriven av nån av snubbarna i bortglömda 90-talsbandet Vildsvin!!) och precis som med Lasse Lindhs bidrag nyss så har jag svårt att se vilken del av urvalskriterierna som den här kom i leken på. Men den intetsägande låten får stå åt sidan för det roliga framförandet. Roligt (och lite gulligt på nåt sätt) att se ett gäng rockkillar stå och spela playbackgitarr och sjunga inlevelsefullt om den första svalan.
Rongedal "Just A Minute"
Jag har lätt för att tycka om bröderna Rongedal, men kan inte förklara varför. Magnus var ju med i ett av det tidiga 90-talets bästa band, Big Money, och kanske är det det jag har i minnet. Eller så är det deras prestigelösa förflutna (Electric Banana Band, diverse familjeprogram...) som gör att man unnar dem och stå där och spexa. Låten pendlar mellan Mikas "Grace Kelly" och diverse Scissor Sisters-låtar utan att egentligen någonsin bli något annat, men Rongedal verkar så goda att jag gillar den ändå.
Sanna Nielsen "Empty Room"
Ballad med vers efter ABBA-mallen, och en refräng som tyvärr inte riktigt håller vad versen lovar. Jag tror vi kom överens om att den var ganska lik Pretenders "I'll Stand By You". Det som slår en däremot är hur bra Sanna Nielsen har blivit. Jag tror detta är första gången jag hör henne på engelska, och det låter ju som att hon aldrig gjort något än att stå där och leverera Diane Warren-ballader. Inte alls dum.
Andra Generationen "Kebabpizza Slivovitza"
Om man bortser från själva bandet (vilket kanske inte är så lätt) så påminner den här väldigt mycket om hur alla bidragen i toppen av Eurovisionsfinalen lät för några år sedan efter att Roslana hade funnit för Ukraina. Den biten funkar för mig. Den är släkt med eurofieringen av etnon som jag nämnde i samband med The Nicole nyss. Tyvärr så är det alldeles för lite tryck i det här för att det ska nå fram.
Istället hamnar det i den där tokroliga, mustiga och vedervärdiga genren som gör att schlagerhatande män sitter och skojröstar på det för att de nämner nån sprit i titeln. Höhö. Kusturica blandat med Timbuktu. Usch!
Johnson & Häggkvist "One Love"
Nackdelen med att slöa lite med att skriva om det här att man hinner glömma de allra mest intetsägande låtarna. Den här minns jag inget alls av, förutom att jag blev glad när den inte gick vidare.
TREDJE DELFINALEN
BWO "Lay Your Love On Me"
Alexander Bard fortsätter vara det bästa vi har i det här landet på att blanda talang med fånighet. Vi sitter i soffan och säger vilken låt den här är lik. Alla har rätt. "Oh Mama", "Hung Up", "Kall Som Is", nån Erasure-låt. En lyckad schlager med andra ord. BWO har gjort starkare
låtar, fast då har de också stått mer på egna ben. Som paket funkar det här helt perfekt. Den bisarra inramningen, Bard bakom sin laptop, Army Of Lovers-pratpartiet, Martin Rolinskis superenergiska utstrålning, pyrotekniken...
BWO är jättebra, och om man nu ska tänka så fåniga saker som att det ska gå bra internationellt så har de knappt ens nån konkurrens.
Mickey Huskic "Izdajice"
Gammaldags medelhavsschlager som vi snackade sönder hemma i soffan. och jag tror tyvärr att de flesta gjorde det. Det är verkligen svårt för den här typen av låtar att gå genom rutan, och väldigt okompatibelt med chipsskålarna på bordet. Jag hade nog hoppats att den likt Brandurs låt skulle växa sig stark när jag gav den en ny chans men den är faktiskt tråkig. Cypern 1998. Grannlandsröster och en 15:e-placering.
Frida feat. Headline "Upp o Hoppa"
Det enda positiva jag kan säga här är att jag är glad att den inte var så snuskig som jag hade fruktat. Jag vet verkligen inget värre än snuskig musik, och Fridas äckliga hit förra året gör att hon kämpar i evig uppförsbacke i mina ögon. Jag önskar jag kunde ta det med en klackspark, men få saker provocerar mig så mycket som detta. Hemskt!
Thérèse Andersson "When You Need Me
En liten överraskning. Ett schlagerfierat Nightwish med operarefräng. Versen var lite tråkig. Marshdisko av senare års snitt (Nanne, Elin Lanto...) och refrängen är väl ingen melodisk sensation, men - återigen - fåniga idéer premieras. Min tvåa för kvällen.
Patrik Isaksson "Under Mitt Tunna Skinn
Få artister är väl lika tråkiga som Patrik Isaksson egentligen. Artister av hans sort kan väcka en viss medkänsla hos mig om de är ynkliga och omedvetna om sin töntighet, men Patrik Isaksson verkar på nåt sätt vara helt klar med vem han är och nöjd med det. Blev på nåt vis positivt överraskad av att detta inte var en ballad, men annars vet jag inte. För otöntigt.
Caracola "Smiling In Love
En del av mig gillar verkligen detta. Glad och färgglad pop som hade drunknat i sitt eget utbud om den hade kommit ut vid sidan av Melodifestivalen. Fast mellan Patrik Isaksson och Ainbusk Singers får den oanat kraft och den löjliga refrängen blir som en statement bland allt inställsamt allvar. Versen är vassare än refrängen dock.
Ainbusk "Jag Saknar Dig Ibland
Hmm, vilken var det här nu igen? Ännu en låt som man kanske skulle ha skrivit ner nåt stödord om när den väl höll på för när den slutade gjorde den det för evigt. Det var en ballad tror jag. Vi snackade nog sönder den i soffan.
Eskobar "Hallelujah New World
DN:s skribent skrev nåt störigt om att det här bidraget tillsammans med Lasse Lindhs var "lite för bra för den här tävlingen" vilket fick mig att förhandshata det såklart. Fast såfort stackars Eskobar stod där på scenen fick jag konstiga ömhetskänslor för dem. Den totalt hopplösa versen som slog knut på sig själv och lät som att den sjöngs på låtsasengelska, och sedan en riktig antiklimatrefräng som naturligtvis hade en åttondeplats tatuerat i pannan.
Sedan blir man väl lite martyrer som band när man kommer sist också. Det gynnar dem säkert. Som när Magnus Uggla kom sist med "Johnny Rocker" och gjorde en stor grej av det. Enligt Eskobars fans så var säkert den här låten alldeles för bra för att folk skulle förstå den.
FJÄRDE DELFINALEN
Niklas Strömstedt "För Många Ord Om Kärlek"
Vet inte riktigt hur han tänkte, men kanske ville ha åt muttrande fäder som sitter och klagar på att det inte är nån riktig musik i melodifestivalen. Varsågod, det var detta ni ville ha, Beatles-gubbar! Fast nu låter jag onödigt negativ. Låten är faktiskt inte så dum, och förtjänade lätt ett bättre öde än sistaplatsen, och hade den kommit efter Calaisas narkosbidrag så hade jag kanske rentav röstat på den.
Calaisa "If I Could"
I konkurrens med Ainbusk årets tråkigaste bidrag, och en sån där som verkligen fick en att vilka dubbelkolla om den verkligen bara är tre minuter lång. Ännu ett bidrag som kanske fick några extra röster hos folk som tycker detta är "riktig musik" jämfört med de andra ytliga schlagerna.
En akustisk gitarr betyder ju som bekant att vi ser ett äkta uttryck, och när de bara står sådär och sjunger så är låten viktigare än framförandet bla bla. Synd bara då att detta är en av de tråkigaste låtar jag någonsin hört. Sämst i år.
Daniel Mitsogiannis "Pame"
Typiskt ett bidrag som blir populärt i symbios med ett känt ansikte. Simpel och förutsägbar 2000-talsschlager i "Cara Mia"-skolan, fast utan ett känt ansikte bakom mikrofonen blir låten utlämnad till sig själv, och där är den inte stark nog. Hade Måns Z eller nån annan schlagerstjärna hade den fått fler chanser och kanske gått vidare. Därmed inte sagt att Daniel gör den här låten sämre än någon annan, bara en tråkig och orättvis sanning när det gäller den här typ av bidrag. De måste bäras av en Idol-kandidat.
Linda Bengtzing "Hur Svårt Kan Det Va?"
Precis vad man förväntar sig. Alla fördomar om hur en låt med den här titeln med Linda Bengtzing ska låta infrias på en lång rad, och även om det finns poänger i melodin så tycker jag nog att "Jag Ljuger Så Bra" har varit den mest lyckade av hennes bidrag.
Nordman "I Lågornas Sken"
Måste säga att gillar den här. Nordman har man väl inte haft världens bästa relation till genom åren, men på nåt sätt så kan jag gilla hans schlagergrejer på samma sätt som det är svårt att inte gilla Roger Pontare. De bygger upp en kuliss av klyschor, men så länge man håller sig helt till klyschorna (alltså inte blandar in några andra element) så funkar det bra som kitschbidrag.
Annars tror jag att jag faller lite för att detta på något sätt för mina tankar till fånga-monster-italo som Radiorama eller "Catch the Fox" med Den Harrow. Nyckeln sitter i oh-oh-biten i refrängen. Svårt att inte gilla.
Sibel "That Is Where I'll Go"
Jag, som inte följt senaste årens talangsåpor speciellt noggrannt, blev väldigt överraskad av att den här hade en chans överhuvudtaget, och efter att ha hört den några gånger till i Andra Chansen är jag fortfarande lite förbryllad över hur starkt intryck den verka göra på folk. Vem som helst hör ju att hon sjunger bra och har man följt henne i Idol kanske man ser ytterligare en dimension att gilla det. Men låten låter som en slice av en tvåtimmarsballad. Den varken börjar eller slutar.
Fronda "Ingen Mår Så Bra Som Jag"
Usch, det är för mycket sånt här i årets festival. Peppade 30-åriga killar i gycklarutstyrsel försöker få folkhemspoäng genom att göra en låt som är raka motsatsen till den ytliga glamouren som festivalen innebär. Jag är glad att det inte funkade.
Charlotte Perrelli "Hero"
Höga förväntningar. Fredrik Kempes bidrag brukar vara det i särklass bästa numera, och denna skulle ju vara något alldeles extra. Därför blev jag besviken över hur enkel och slätstruken den var vid första lyssningen. Inga överraskning i vare sig melodi eller produktion utan bara ett snitt av senaste fem årens svenska schlagerhits. Men i detta fallet är jag glad att jag väntade lite med att skriva om det, för den tar sig.
Det är ingen "Cara Mia" direkt, men den har faktiskt en del bra poänger.
E-Type & The Poodles "Line of Fire"
Ungefär vad man kunde förvänta sig. Okomplicerad FM-hårdrock och jag skulle inte bli chockad om det kom fram att någon utbrustit "kuuuult" när de spelade in den. Är det något som jag ogillar mer än hårdrock så är det nog när den framförs ironiskt.
Face -84 "Alla Gamla X
Den här växer faktiskt. Dum dansbands-girlgroup med en sångerska som låter lite Lilla Melodifestivalen. Så långt är det bra. Synd bara att melodin lite för ofta tar enklaste vägen fram, och refrängen (en blandning av Aquas "My oh My" och nån Håkan Hellström-låt, eller hur?) är verkligen ett antiklimax.
Det är lite tråkigt att ordet dansband fortfarande används som ett solklart skällsord av musikjournalister. Jag gillar dansband.
Velvet "Déja-Vù"
Extremt mycket by-the-book-disco med de där vanliga ackorden i refrängen ("I Will Survive", "Not A Sinner Nor A Sant", "Las Vegas"...osv). Rent produktionsmässigt lyfter den dock rätt mycket i refrängen, och med en bättre (eller i alla fall mer originell) melodi hade jag nog gillat den. Bra Henrik Wikström-dunk, även om han inte var inblandad.
Brandur "Lullaby
Av media avfärdad som tråkig, och visst, det är ju inte det roligaste bidraget som har varit med, fast ändå så tycker jag den fått lite för mycket skit. Nutidens upplägg i Melodifestivalen ger lite dåligt utrymme för den här typen av låtar. När det är 32 låtar som ska tas in så får helt enkelt varje låt mindre uppmärksamhet, och när den dessutom sjungs av en okänd snubbe och döms ut av tidningarna så tror jag många passade på att gå på toa.
Jag tänker mig att jag verkligen skulle gilla den här om den var på franska och tävlade för Malta. Vissa bitar är väldigt rutinmässigt albumballadiga, men jag gillar hur den hela tiden stegrar i tonarter och den för komplicerade icke-refrängen. Såhär efteråt nästan min favorit i första
delfinalen.
Michael Michailoff "That's Love
Ibland förundras man över hur vissa låtar kommer med. Man får väl svälja det där med att kända artister helt enkelt går före okända, och att vissa bidrag kvoteras in för att få en folklig bredd på låtarna. Men när en trååååkig låt med en tråkig artist som inte sjunger bra kommer med? Jag tyckte lite synd om Michael dock. Hela hans framträdande bara skrek ju "inte till final", och såklart kom han vidare men jag är ändå lite överraskad över att han inte kom sist. Själva låten var standardiserad Peter Kvint-tråk, och fick stå för omgångens bidrag att tilltala pappor som gillar Beatles. Årets "Sowing the Seeds of Love" eller - ännu mer - OMDs "Walking on the Milky Way". Är det möjligen en kvoteringsparameter?
Amy Diamond "Thank You"
Här hade jag ju hoppats mycket. Jag älskar alla Amys album, och när det dessutom skrevs att hon hade en Motown-doftande uptempolåt, så satt vi som på nålar och hoppades. Kanske var det därför man blev aningen besviken.
Själva låten kändes lite tråkig och inte alls lika roligt trixig som låtarna som Tommy Tysper och gänget skriver till hennes skivor. Produktionen kändes tråkigt hipp (eller tja, mer 2005-hipp kanske) och inte alls tillräckligt utnyttjande av Amys röst. Är redan trött på den.
Suzzie Tapper "Visst Finns Mirakel"
Oerhört effektivt att få reda på att hon har Parkinsons precis innan låten spelas, vilket gjorde henne i princip immun mot angrepp och kritik. Vem vill sitta hemma i soffan och snacka skit om nån stackare som kämpat sig upp på scenen för att sjunga en kärleksballad till sin man? Som tur är så slapp jag ens tänka tanken för jag tyckte om den här. Kanske blev man lite medryckt av sammanhanget, men det var rent tekniskt en välskriven ballad också. Kanske hade man kunnat önska nåt som stökade till bland ackorden lite, men mest av allt var det en bra ballad i "Se På Mig"-skolan. Låten alltså.
Christer Sjögren "I Love Europe
Inte så dum. En bland mellan "Macken"-låten och nån Smurfarna-låt i versen, och en helt utan modern schlagerstruktur. Det var rätt härligt att se Torgny Söderberg och Ingela Forsman sitta där och vinka efter att nästan alla de tidigare bidragen hade skrivits av löjliga mängder kompositörer och de flesta saknade bevisligen talangen att göra nåt som vanligt folk gillar.
Det lönar sig inte allt att koka ihop en soppa av de senaste årens framgångsingredienser, och det gör mig glad. Torgny Söderberg snurrar säkert inte snabbast på stolen i studion, men han är en härlig gammeldags hantverkare som inte bryr sig speciellt mycket om de senaste uppdateringarna av ProTools.
ANDRA DELTÄVLINGEN
Ola "Love in Stereo"
Jag gillar verkligen verkligen det jag hört av Ola tidigare. Både att han har en bra röst och att singlarna "Natalie" och "SOS" är otroligt bra och välskrivna. "Love in Stereo" är skriven av samma folk som singlarna, och det kanske fick mig att vänta mig lite väl mycket av låten. Rösten är fortfarande bra. Ola är rätt sliskigt vanlig-kille-charmig på ett roligt sätt, det är ett plus. Han gör låten bra också, den har sina poänger. Fast mest av allt känns den seg och tillrättalagd. Speciellt då jämfört med den hysteriska "Natalie" som lyfter på ett helt annat sätt. Väldigt synd, för just Melodifestivalen är ett bra forum för att få låtar att lyfta.
Dessutom är väl "You're The Voice" en lite väl tråkig låt att kopiera.
Lasse Lindh "Du Behöver Aldrig Vara Rädd"
Huu. Det är nåt med Lasse Lindh som artist som är obehagligt. En popvariant av Ronnie Sandahl. Den rara killen som är så snäll och ofarlig, men samtidigt gärna vill ha beröm för att han är så mycket bättre än andra killar. Nu orkade jag inte lyssna på vad den här låten handlade om, men titeln ger ju aningar om nåt åt det här hållet. Frågan är på vilka kriterier som låten kom med, för det är verkligen ingen märkvärdig komposition. Refrängen låter som en mindre pampig (= tråkigare) variant av Jan Johansens "Sista Andetaget".
The Nicole "Razborka"
Jag tror detta var min favorit i andra omgången. Jag är väldigt förtjust i tacky europop med etniska inslag (t ex när italo discon ständigt flirtade med antingen Japan eller Ryssland). Detta är inte långt från italons sätt att hantera saken heller. Ryssland porträtteras ungefär som Syldavien i Tintin-böcker. Alla ryska klyschor (vodka, misshandel osv) staplas ovanpå varandra och melodin är ju väldigt mycket såsom man uppfattar att rysk musik låter om man ska ge ett exempel out of the blue.
The Nicole (jättebra och töntigt artistnamn) är ingen stark sångerska, men hon har en extremt fånig utstrålning som funkar bra ihop med låten. Man kunde kanske önska sig att låten haft lite mer tryck dock.
Alexander Schöld "Den Första Svalan"
Vilken rolig kille. En mjukis-rockare med röst som väl egentligen hade hört hemma i nån boybandig ballad. Tråkig dussinlåt (delvis skriven av nån av snubbarna i bortglömda 90-talsbandet Vildsvin!!) och precis som med Lasse Lindhs bidrag nyss så har jag svårt att se vilken del av urvalskriterierna som den här kom i leken på. Men den intetsägande låten får stå åt sidan för det roliga framförandet. Roligt (och lite gulligt på nåt sätt) att se ett gäng rockkillar stå och spela playbackgitarr och sjunga inlevelsefullt om den första svalan.
Rongedal "Just A Minute"
Jag har lätt för att tycka om bröderna Rongedal, men kan inte förklara varför. Magnus var ju med i ett av det tidiga 90-talets bästa band, Big Money, och kanske är det det jag har i minnet. Eller så är det deras prestigelösa förflutna (Electric Banana Band, diverse familjeprogram...) som gör att man unnar dem och stå där och spexa. Låten pendlar mellan Mikas "Grace Kelly" och diverse Scissor Sisters-låtar utan att egentligen någonsin bli något annat, men Rongedal verkar så goda att jag gillar den ändå.
Sanna Nielsen "Empty Room"
Ballad med vers efter ABBA-mallen, och en refräng som tyvärr inte riktigt håller vad versen lovar. Jag tror vi kom överens om att den var ganska lik Pretenders "I'll Stand By You". Det som slår en däremot är hur bra Sanna Nielsen har blivit. Jag tror detta är första gången jag hör henne på engelska, och det låter ju som att hon aldrig gjort något än att stå där och leverera Diane Warren-ballader. Inte alls dum.
Andra Generationen "Kebabpizza Slivovitza"
Om man bortser från själva bandet (vilket kanske inte är så lätt) så påminner den här väldigt mycket om hur alla bidragen i toppen av Eurovisionsfinalen lät för några år sedan efter att Roslana hade funnit för Ukraina. Den biten funkar för mig. Den är släkt med eurofieringen av etnon som jag nämnde i samband med The Nicole nyss. Tyvärr så är det alldeles för lite tryck i det här för att det ska nå fram.
Istället hamnar det i den där tokroliga, mustiga och vedervärdiga genren som gör att schlagerhatande män sitter och skojröstar på det för att de nämner nån sprit i titeln. Höhö. Kusturica blandat med Timbuktu. Usch!
Johnson & Häggkvist "One Love"
Nackdelen med att slöa lite med att skriva om det här att man hinner glömma de allra mest intetsägande låtarna. Den här minns jag inget alls av, förutom att jag blev glad när den inte gick vidare.
TREDJE DELFINALEN
BWO "Lay Your Love On Me"
Alexander Bard fortsätter vara det bästa vi har i det här landet på att blanda talang med fånighet. Vi sitter i soffan och säger vilken låt den här är lik. Alla har rätt. "Oh Mama", "Hung Up", "Kall Som Is", nån Erasure-låt. En lyckad schlager med andra ord. BWO har gjort starkare
låtar, fast då har de också stått mer på egna ben. Som paket funkar det här helt perfekt. Den bisarra inramningen, Bard bakom sin laptop, Army Of Lovers-pratpartiet, Martin Rolinskis superenergiska utstrålning, pyrotekniken...
BWO är jättebra, och om man nu ska tänka så fåniga saker som att det ska gå bra internationellt så har de knappt ens nån konkurrens.
Mickey Huskic "Izdajice"
Gammaldags medelhavsschlager som vi snackade sönder hemma i soffan. och jag tror tyvärr att de flesta gjorde det. Det är verkligen svårt för den här typen av låtar att gå genom rutan, och väldigt okompatibelt med chipsskålarna på bordet. Jag hade nog hoppats att den likt Brandurs låt skulle växa sig stark när jag gav den en ny chans men den är faktiskt tråkig. Cypern 1998. Grannlandsröster och en 15:e-placering.
Frida feat. Headline "Upp o Hoppa"
Det enda positiva jag kan säga här är att jag är glad att den inte var så snuskig som jag hade fruktat. Jag vet verkligen inget värre än snuskig musik, och Fridas äckliga hit förra året gör att hon kämpar i evig uppförsbacke i mina ögon. Jag önskar jag kunde ta det med en klackspark, men få saker provocerar mig så mycket som detta. Hemskt!
Thérèse Andersson "When You Need Me
En liten överraskning. Ett schlagerfierat Nightwish med operarefräng. Versen var lite tråkig. Marshdisko av senare års snitt (Nanne, Elin Lanto...) och refrängen är väl ingen melodisk sensation, men - återigen - fåniga idéer premieras. Min tvåa för kvällen.
Patrik Isaksson "Under Mitt Tunna Skinn
Få artister är väl lika tråkiga som Patrik Isaksson egentligen. Artister av hans sort kan väcka en viss medkänsla hos mig om de är ynkliga och omedvetna om sin töntighet, men Patrik Isaksson verkar på nåt sätt vara helt klar med vem han är och nöjd med det. Blev på nåt vis positivt överraskad av att detta inte var en ballad, men annars vet jag inte. För otöntigt.
Caracola "Smiling In Love
En del av mig gillar verkligen detta. Glad och färgglad pop som hade drunknat i sitt eget utbud om den hade kommit ut vid sidan av Melodifestivalen. Fast mellan Patrik Isaksson och Ainbusk Singers får den oanat kraft och den löjliga refrängen blir som en statement bland allt inställsamt allvar. Versen är vassare än refrängen dock.
Ainbusk "Jag Saknar Dig Ibland
Hmm, vilken var det här nu igen? Ännu en låt som man kanske skulle ha skrivit ner nåt stödord om när den väl höll på för när den slutade gjorde den det för evigt. Det var en ballad tror jag. Vi snackade nog sönder den i soffan.
Eskobar "Hallelujah New World
DN:s skribent skrev nåt störigt om att det här bidraget tillsammans med Lasse Lindhs var "lite för bra för den här tävlingen" vilket fick mig att förhandshata det såklart. Fast såfort stackars Eskobar stod där på scenen fick jag konstiga ömhetskänslor för dem. Den totalt hopplösa versen som slog knut på sig själv och lät som att den sjöngs på låtsasengelska, och sedan en riktig antiklimatrefräng som naturligtvis hade en åttondeplats tatuerat i pannan.
Sedan blir man väl lite martyrer som band när man kommer sist också. Det gynnar dem säkert. Som när Magnus Uggla kom sist med "Johnny Rocker" och gjorde en stor grej av det. Enligt Eskobars fans så var säkert den här låten alldeles för bra för att folk skulle förstå den.
FJÄRDE DELFINALEN
Niklas Strömstedt "För Många Ord Om Kärlek"
Vet inte riktigt hur han tänkte, men kanske ville ha åt muttrande fäder som sitter och klagar på att det inte är nån riktig musik i melodifestivalen. Varsågod, det var detta ni ville ha, Beatles-gubbar! Fast nu låter jag onödigt negativ. Låten är faktiskt inte så dum, och förtjänade lätt ett bättre öde än sistaplatsen, och hade den kommit efter Calaisas narkosbidrag så hade jag kanske rentav röstat på den.
Calaisa "If I Could"
I konkurrens med Ainbusk årets tråkigaste bidrag, och en sån där som verkligen fick en att vilka dubbelkolla om den verkligen bara är tre minuter lång. Ännu ett bidrag som kanske fick några extra röster hos folk som tycker detta är "riktig musik" jämfört med de andra ytliga schlagerna.
En akustisk gitarr betyder ju som bekant att vi ser ett äkta uttryck, och när de bara står sådär och sjunger så är låten viktigare än framförandet bla bla. Synd bara då att detta är en av de tråkigaste låtar jag någonsin hört. Sämst i år.
Daniel Mitsogiannis "Pame"
Typiskt ett bidrag som blir populärt i symbios med ett känt ansikte. Simpel och förutsägbar 2000-talsschlager i "Cara Mia"-skolan, fast utan ett känt ansikte bakom mikrofonen blir låten utlämnad till sig själv, och där är den inte stark nog. Hade Måns Z eller nån annan schlagerstjärna hade den fått fler chanser och kanske gått vidare. Därmed inte sagt att Daniel gör den här låten sämre än någon annan, bara en tråkig och orättvis sanning när det gäller den här typ av bidrag. De måste bäras av en Idol-kandidat.
Linda Bengtzing "Hur Svårt Kan Det Va?"
Precis vad man förväntar sig. Alla fördomar om hur en låt med den här titeln med Linda Bengtzing ska låta infrias på en lång rad, och även om det finns poänger i melodin så tycker jag nog att "Jag Ljuger Så Bra" har varit den mest lyckade av hennes bidrag.
Nordman "I Lågornas Sken"
Måste säga att gillar den här. Nordman har man väl inte haft världens bästa relation till genom åren, men på nåt sätt så kan jag gilla hans schlagergrejer på samma sätt som det är svårt att inte gilla Roger Pontare. De bygger upp en kuliss av klyschor, men så länge man håller sig helt till klyschorna (alltså inte blandar in några andra element) så funkar det bra som kitschbidrag.
Annars tror jag att jag faller lite för att detta på något sätt för mina tankar till fånga-monster-italo som Radiorama eller "Catch the Fox" med Den Harrow. Nyckeln sitter i oh-oh-biten i refrängen. Svårt att inte gilla.
Sibel "That Is Where I'll Go"
Jag, som inte följt senaste årens talangsåpor speciellt noggrannt, blev väldigt överraskad av att den här hade en chans överhuvudtaget, och efter att ha hört den några gånger till i Andra Chansen är jag fortfarande lite förbryllad över hur starkt intryck den verka göra på folk. Vem som helst hör ju att hon sjunger bra och har man följt henne i Idol kanske man ser ytterligare en dimension att gilla det. Men låten låter som en slice av en tvåtimmarsballad. Den varken börjar eller slutar.
Fronda "Ingen Mår Så Bra Som Jag"
Usch, det är för mycket sånt här i årets festival. Peppade 30-åriga killar i gycklarutstyrsel försöker få folkhemspoäng genom att göra en låt som är raka motsatsen till den ytliga glamouren som festivalen innebär. Jag är glad att det inte funkade.
Charlotte Perrelli "Hero"
Höga förväntningar. Fredrik Kempes bidrag brukar vara det i särklass bästa numera, och denna skulle ju vara något alldeles extra. Därför blev jag besviken över hur enkel och slätstruken den var vid första lyssningen. Inga överraskning i vare sig melodi eller produktion utan bara ett snitt av senaste fem årens svenska schlagerhits. Men i detta fallet är jag glad att jag väntade lite med att skriva om det, för den tar sig.
Det är ingen "Cara Mia" direkt, men den har faktiskt en del bra poänger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)