Idag har jag lånat den här samlingen av en kollega på jobbet. Jag har nog brytt mig för lite om de där Febersamlingarna, för spontant har de bara känts gubbiga och provocerande tråkiga (som allting annart Lennart Persson är inblandad i), men Jan Gradvall är ett helt annat universum. Han har samlat ihop det han tycker är bäst från det kommersiella 70-talet och det stämmer nästan exakt med vad jag tycker. Jag har svårt för större delen av det decenniet, men just när det gäller den absoluta mainstreamen så finns det mycket bra. Discon såklart, men även mycket AOR.
Jag fick en fråga på Skunk för ett tag sedan om jag gillade Amy Diamond bara för att provocera, men såklart gör jag inte det. Jag tycker hon sjunger fantastiskt och har otroligt bra låtar. Samma fråga kanske är befogad när jag skriver det här också, men jag är så himla svag för AOR om den görs på rätt sätt. Det har kommit tillbaka till mig. När jag växte upp köpte jag någon enstaka skiva med Toto utan att vara någon större fan, men jag gillade hitsen. Sedan på 90-talet skulle man ju hata allt det här per automatik om man gillade indie, så det gjorde jag nog ytligt, men jag sålde aldrig skivorna jag hade. Bra det, för idag är jag ändlöst mycket mer sugen på att lyssna på Toto eller Dire Straits än Spacemen 3, Chapterhouse och vad det nu står för gammalt skräp och dammar där hemma. Sånt jag köpte för att man skulle, men som jag aldrig gillade. När jag köpte Hall & Oates på 80-talet gjorde jag det för att jag gillade låtarna, och brydde mig inte det minsta om vad coola tidningar hade skivit om dem eller om de var töntar eller ej. Precis som nu.
Jan Gradvalls linernotes är underbara. Det handlar om att mainstream och alternative har bytt plats, och att det är det alternativa som får allt utrymme i media. Om man gillar det folkliga och lättillgängliga är man profillös som en fotbollsspelare, och en eskimå som spelar funk på läpparna och ger ut egna kassetter får mer utrymme i radio och tv än de som skriver hitsen, och det är verkligen galet orättvist.
Jag tar Amy Diamond som ett exempel igen. Hennes "Welcome to the city" är skriven av Tommy Tysper, Markus Sepehrmanesh och Gustav Jonsson. Tre killar i 25-30-årsåldern som tidigare legat bakom några av A-Teens bästa ögonblick (bland annat "Floorfiller"). "Welcome to the city" må sjungas av en tolvåring, må spelas sönder på Rix FM, må vara avsett för en målgrupp som ändå inte läser rena musiktidningar, men helvete vad mycket bättre den är än allt som White Stripes, Ryan Adams och Sonic Youth någonsin gjort om du frågar mig. Jag skulle jättegärna läsa om låtskrivarna bakom den, om vad de har lyssnat på själva, hur tankarna bakom den är och kanske till och med vem som kom vilken del (av låtskrivarna alltså). Däremot är jag sjukt ointresserad av att höra om hur Black Rebel Motorcycle Club har upptäckt country och gospel, och jag tror tiden kommer ge mig rätt.
För femton år sedan lät band som Easy, Mindscape, Suredo och Sonic Walthers så mycket tidigt 90-tal att ingen tidning hade råd att missa dem. Idag låter det apa. Ungefär samtidigt kom Orups "Stockholm", tidlös molldisco och så in i minsta detalj en perfekt poplåt att den såklart låter lika bra idag. Det spelar ingen roll när man lyssnar på Jan Gradvalls mainstream-samling att det låter lite muggigt om ljudbilden ibland, för det är så sjukt imponerande poplåtar. Motors "Airport", Andrew Golds "Lonely Boy", Korgis "Everybody's Got To Learn Sometime".
Hatten av för hitsen!
