Hatten av för hitsen!

Idag har jag lånat den här samlingen av en kollega på jobbet. Jag har nog brytt mig för lite om de där Febersamlingarna, för spontant har de bara känts gubbiga och provocerande tråkiga (som allting annart Lennart Persson är inblandad i), men Jan Gradvall är ett helt annat universum. Han har samlat ihop det han tycker är bäst från det kommersiella 70-talet och det stämmer nästan exakt med vad jag tycker. Jag har svårt för större delen av det decenniet, men just när det gäller den absoluta mainstreamen så finns det mycket bra. Discon såklart, men även mycket AOR.
Jag fick en fråga på Skunk för ett tag sedan om jag gillade Amy Diamond bara för att provocera, men såklart gör jag inte det. Jag tycker hon sjunger fantastiskt och har otroligt bra låtar. Samma fråga kanske är befogad när jag skriver det här också, men jag är så himla svag för AOR om den görs på rätt sätt. Det har kommit tillbaka till mig. När jag växte upp köpte jag någon enstaka skiva med Toto utan att vara någon större fan, men jag gillade hitsen. Sedan på 90-talet skulle man ju hata allt det här per automatik om man gillade indie, så det gjorde jag nog ytligt, men jag sålde aldrig skivorna jag hade. Bra det, för idag är jag ändlöst mycket mer sugen på att lyssna på Toto eller Dire Straits än Spacemen 3, Chapterhouse och vad det nu står för gammalt skräp och dammar där hemma. Sånt jag köpte för att man skulle, men som jag aldrig gillade. När jag köpte Hall & Oates på 80-talet gjorde jag det för att jag gillade låtarna, och brydde mig inte det minsta om vad coola tidningar hade skivit om dem eller om de var töntar eller ej. Precis som nu.


Jan Gradvalls linernotes är underbara. Det handlar om att mainstream och alternative har bytt plats, och att det är det alternativa som får allt utrymme i media. Om man gillar det folkliga och lättillgängliga är man profillös som en fotbollsspelare, och en eskimå som spelar funk på läpparna och ger ut egna kassetter får mer utrymme i radio och tv än de som skriver hitsen, och det är verkligen galet orättvist.
Jag tar Amy Diamond som ett exempel igen. Hennes "Welcome to the city" är skriven av Tommy Tysper, Markus Sepehrmanesh och Gustav Jonsson. Tre killar i 25-30-årsåldern som tidigare legat bakom några av A-Teens bästa ögonblick (bland annat "Floorfiller"). "Welcome to the city" må sjungas av en tolvåring, må spelas sönder på Rix FM, må vara avsett för en målgrupp som ändå inte läser rena musiktidningar, men helvete vad mycket bättre den är än allt som White Stripes, Ryan Adams och Sonic Youth någonsin gjort om du frågar mig. Jag skulle jättegärna läsa om låtskrivarna bakom den, om vad de har lyssnat på själva, hur tankarna bakom den är och kanske till och med vem som kom vilken del (av låtskrivarna alltså). Däremot är jag sjukt ointresserad av att höra om hur Black Rebel Motorcycle Club har upptäckt country och gospel, och jag tror tiden kommer ge mig rätt.
För femton år sedan lät band som Easy, Mindscape, Suredo och Sonic Walthers så mycket tidigt 90-tal att ingen tidning hade råd att missa dem. Idag låter det apa. Ungefär samtidigt kom Orups "Stockholm", tidlös molldisco och så in i minsta detalj en perfekt poplåt att den såklart låter lika bra idag. Det spelar ingen roll när man lyssnar på Jan Gradvalls mainstream-samling att det låter lite muggigt om ljudbilden ibland, för det är så sjukt imponerande poplåtar. Motors "Airport", Andrew Golds "Lonely Boy", Korgis "Everybody's Got To Learn Sometime".
Hatten av för hitsen!

Vad inte han med i dom där Khonnor?

En gång pratade jag med en kille som inte visste hur många gånger Ralph Siegel hade haft sina bidrag med i Eurovisionsschlagern. Haha! Sedan visade det sig dessutom att han hade jättedålig koll på olika kläddesigners, och jag tänkte bara: ge upp! Det är inte brottsligt att inte veta saker om musik. Inte ens fel. Att låtsas däremot...

För om jag frågar honom om någonting och han drar till med en gissning, visst är det väl lite pinsamt om det är fel då? Det tycker i alla fall jag och min tvillingsjäl Håkan Thörn på Musikbyrån, som drog till med den här artikeln häromsistens.

För er som inte orkar läsa kan jag snabbt referera vad det rör sig om. Magnus Carlson (Alcazar/Barbados) var tillsammans med Elisabeth Andreasson med i SVT:s "Doobidoo" (vilket namn va?) och fick frågan om vilken grupp som Van Morrison var med i innan han blev soloartist. Såklart reste sig varje skivsamlare med självaktning upp ur soffan när Carlson började svamla om såväl Beach Boys som Crosby, Stills, Nash & Young. Det är med det som bas Håkan Thörn (nej INTE professorn med samma namn) raljerar lite kring hur pinsamt det är att han inte kan det, hur schlagersångare varken ska sjunga eller ens snacka om "riktig musik" och till sist en liten knorr om att Magnus Carlson låtsades kunna en massa om musik när han famlade i mörkret efter namn på artister som förmodligen är lika bekanta för honom som Håkan Thörn kan sin klezmer utan och innan.

Eller hur var det nu? Vilket band spelade Clark Datchler i innan han blev A&R för Virgin i London 1992? Vad kallar sig sångaren i Dark Funeral? Lätt som en plätt om man gillar den musiken. Jag tror Håkan kan det, men tycker kanske det är för pinsamt. Som med Candela. Pinsamt att kunna ett namn på ett dansband. Vilka losers!

Jag ska inte ens ta diskussionen om vad viktig och riktigt musik är, för då måste jag förr eller senare bevisa mitt existensberättigande med någon dammig Gram Parsons-skiva jag lånat från min pappa och aldrig lämnat tillbaks.

Däremot tänkte jag berätta lite om min skolkamrat Mikael Almlöv som gick i min klass i början av mellanstadiet. Han var en snäll och förhållandevis obusig kille, som gillade att fiska minns jag. En gång hade vi teckningstävling och Almlöv (som han rätt opåhittigt kallades) trodde sig kamma hem vinsten med en för sin ålder rätt begåvad teckning av en sportbil. Det var lite lärarens fel att göra den oskyldiga teckningslektionen till ett tävlingsmoment, men det slutade i alla fall med att Almlöv inte vann och lämnade klassrummet i protest.

- Det är ju bara en lek, sa min lärarinna och fick tillbaka honom in i klassrummet.

Nu var teckning inget som Almlöv egentligen brann speciellt mycket för, så ilskan och frustrationen över att inte vara bäst gick över redan innan lektionen var slut.

Jag tror kanske att min lärarinnas visdomsord skulle göra susen hos Håkan Thörn, och nu när de ändå ekar så kanske det inte gör så mycket om alla som hänger på exempelvis Dagens Skiva hör en bokstav eller två heller. Det är bara en lek.

Tänk er istället Håkans drömscenario.

Lasse: Mannen som skrev låten lämnade en grupp redan 1967 för att bli soloartist. Vad heter han och vad hette bandet?
Magnus: Van Morrison heter han och bandet hette Them!
Lasse: Rätt!
Håkan: Det kunde jag också.

Anledningen till att vi hade en teckningstävling i 4D var att vi skulle rita. Det är roligt att rita. Anledning till att Magnus Carlson och Elisabeth Andreasson sitter i TV och gissar sig fram är inte för att visa hur duktiga de är på musikhistoria, det är inte heller för att vinna ett pris eller för att på något sätt hävda sig. Det är för att det är en lek i TV. Kanske en tråkig lek, kanske ett dåligt upplägg, dumma frågor, tråkiga filmklipp och intetsägande framförande eller vad man nu kan hitta att klaga på. Men fortfarande en lek. Klockan åtta en fredagskväll sitter familjer och äter chips och tittar på TV. Och vet ni vad dom gör kanske mest av allt: dom SKITER i vilka Them var. Dom vill se Magnus Carlson vara charmig, Lasse Kronér vara fryntlig och kanske nån schlagersångerska riva av/slakta nån gammal soulsingel som du har på originalpress. Dom har inte gjort nån lista på årets bästa skivor och jag älskar dem så jävla mycket för det.

The Cascades

Here comes the morning sun,
it's another day
But today I'm on my own
It's my first day alone
It's my first day alone

Why did I lose my love?
Mine til yesterday
Lose the only love I've known
It's my first day alone
It's my first day alone

I can live without so many things
They're so unimportant to me
But can I live without a love that's everything?
I have to wait and see

I know I'll see the sun
Bring me other days
But will I so on my own
as my first day alone
This my first day alone

"My First Day Alone"
(Edward McKendry/Bodie Chandler)
The Cascades
1963

Ibland kan det förstöra mycket av känslan för en låt om man vet för mycket om den. Men trots att man vet hur låtarna under Brill Building-eran skrevs på löpande band i kontorslandskap, och med ett väldigt spekulativt syfte att tala till vita, amerikanska ungdomar kring decennieskiftet 50-60-tal, så faller mitt hjärta i tusen bitar ibland när jag hör vilka fantastiska sånger som egentligen skrevs då. Jag vet inte om låten ovan skrevs i den faktiska byggnaden på Tin Pan Alley i New York, men den hör defintivt till samma musikaliska era.

Det kom så otroligt mycket skivor just då. Inte bara att artisternas skivproduktivitet var mycket större då än nu, utan även att samma låt kom ut med i princip alla artister i genren, även om det alltid bara var originalet som slog. I denna oändliga skog av album med kanske 2-3 unika låtar och resten varianter av kollegornas hits, hittade jag för några år sedan den finaste pärlan.

Bandet hette The Cascades och räknas musikhistoriskt som ett one-hit-wonder för sin "Rhythm Of The Rain" 1963, och det är just albumet med samma namnet som är deras stora mästerverk. Även om bandet säkert ofta räknas som doo wop, så skulle jag hellre nämna dem som en tidig variant av det som sedan skulle bli softrocken och harmonypop. Kanske var det också hit som band som till exempel The Association sneglade några år senare. Huvudsångaren John Gummoe har en otroligt klar och vacker röst, inte långt från samtida kollegor som Gary Troxel (The Fleetwoods) och Dion, och skulle vi översätta The Cascades till vårt eget sekel så skulle det onekligen bli ett pojkband. Förmodligen världens bästa pojkband.



En billig poäng för mig vore att utnämnda The Cascades till den ultimata antirocken, men sanningen är nog att som posörer var de inte ett dugg sämre (eller bättre) än rockbanden. Jag tänker lite på Rasmus Malms utskrattade krönika i Dagens Nyheter, där han ondgjorde sig över att alla kids som var "twee" bara var det för att få brudar, alltså precis samma anklagelser som vi på den här sidan älven gärna delar ut till poserande rockers. Jag vet för lite om personerna i Cascades för att egentligen uttala mig om huruvida de var posörer eller ej, men det fanns ju onekligen en marknad för musik för krossade hjärtan tiden precis innan Beatles kom och stökade till allt. Cascades spelar på alla strängar. Vare sig du längtar efter någon, inte vågar tala om vad du känner för någon eller - specialitén - inte kan glömma någon, så har de en låt för dig. Och det funkar.

Trots att vägen för kärlekskranka sånger blivit minst sagt upptrampad genom åren så kan jag inte så bli att få gåshud av vissa av Cascades låtar. Ofta är de snyftiga i överhand, men aldrig på ett sätt som man irriterar sig på utan mer kan le åt. Kanske är det för att orden inte var lika slitna 1963 som de är nu, som gör att man tar de till sig, men jag vill inbilla mig att Cascades är den där pärlan som gömdes och glömdes för att sedan upptäckades av någon i framtiden. Förklädnaden är genial. Deras one-hit-wonder-rykte gör att alla räknar utom dem som något annat, men en dag kommer "Rhythm of the rain"-skivan att finnas i lika många sorgsna skivsamlingar som Nick Drake gör idag.

Listen to the rhyhtm of the falling rain
telling me just what a fool I've been
I wish that it would go and let me cry in vain
and let me be alone again

The only girl I care about is gone away
looking for a brand new start
But little does she know that when she left that day
along with her she took my heart

Rain please tell me now, does that seem fair
for her to steal my heart away when she don't care
I can't love another when my heart's somewhere far away

"Rhythm Of The Rain"
(John Gummoe)
The Cascades
1963

Det är frosseri i olycklig kärlek, och jag köper varje ord och ton. Tonerna, ja. De har jag ju knappt skrivit om. Det som skiljer den här skivan från i princip allt annat i genren är att varenda låt är ett mästerverk. Inga covers, ingen utfyllnad. Bara hjärteskärande fina harmonier, otroliga stämmor och - framför allt - jättebra låtar.


Även om Cascades ju egentligen inte är direkt okända - på grund av hiten - så har det varit ganska svårt att hitta det här albumet. Det finns lite samlingar med bandet (även det kan vara löjligt svårt att hitta), men albumen har länge bara funnits på vinyl. Och en skiva i bra skick från 1963 brukar man ju få ge några hundra för. Men 2004 släppte Warners budgetbolag Collectables hela albumet i en ganska torftig men billig cd-utgåva, och hey, det är ju låtarna man vill åt.

Jag har en tro på livet

Jag måste få propagera lite för ett av mina favoritband just nu, Hansson DeWolfe United. Kanske mest kända idag som kungar över tiokronorsbackarna på skivbörserna. Jag känner till dem sedan jag var liten på grund av att min pappa hade en kassett med dem i bilen, men det var inte förrän jag och Helena hörde dem i Inger Frimanssons sommarprogram i radio förra sommaren. Hon spelade "Existensmaximum" och jag tror jag föll ganska direkt. Det gäller bara att skjutsa sina tankar i rätt riktning. Bort från kristen 80-talspop och istället se dem som...ja, låt oss säga ett svenskt Prefab Sprout.



På alla bilder jag har sett på bandet ser de ut som lunchgänget från kontoret, och det kan man ju inte annat än att gilla. Det finns alldeles för lite pop av och för medelålders tjänstemän idag, men på 80-talet fanns en scen av livsbejakande villapop och jag skulle nog vilja utse Hansson DeWolfe United till fanbärare, möjligen i sällskap av Adolphson & Falk. Jag ska inte sticka under stol med att det finns något komiskt med bandets musik, något som jag har svårt att tänka mig har varit intentionen. Nej, istället är detta väldigt odistanserad pop om att plocka ut de fina bitarna i livet, och det är väl där man även får den där kristna känslan som kan vara svår att få bort när den väl infunnit sig.

Sångaren Lorne DeWolfe hade sin bakgrund i proggbandet Contact, och jämfört med deras lantliga mylla så är HDWU raka motsatsen. Det är akademiskt, såväl musikaliskt som textmässigt, fast tack och lov även humorlöst. DeWolfe själv sjunger med en lätt enerverande självgodhet i rösten, som kanske tar ett tag att bli riktigt van vid, men idag ser jag det bara som en resurs.

Nätbutiken Ginza.se skräder inte orden om bandet:

Om man säger att detta är den bästa svenska musik som gjorts protesterar säkert många. Visst, det är svårt att jämföra musik inom olika stilar, men detta är ändå något alldeles extra. Lorne de Wolfe måste naturligtvis få den största äran, men Dick Hansson och Ingrid Munthe har varit med och skrivit de fina texterna och Claes Palmkvist och Jonas Isaksson har varit med och gett musiken den prägel den har. De tänkvärda texterna passar perfekt till den mjuka, lätt jazzinfluerade musiken. Ett monument över ett av svensk musiks största namn.

Vet inte var denna text är hämtad ifrån men jag är faktiskt benägen att hålla med. Allt som romantiseras inom musikvärlden är olika magiska rock'n'roll-tillfällen, när band slagit sönder sina loger eller hur höga Pink Floyd var 1969, men jag måste säga att jag är gränslöst nyfiken på hur det gick till när Lorne DeWolfe ringde till Dick Hansson och berättade om sin nya låt 1980. Även om jag inte tror att det fanns några intentioner för det så är HDWU verkligen motsatsen till rockens dekadens och myter. Hansson DeWolfe United är det perfekta soundtracket till ett nystädat vardagsrum.

Hela tiden balanserar man på gränsen för att bli överjävligt dryga, men går aldrig över gränsen värre än att man kan skratta eller småle åt det. Bara titlar kan ge en vink om deras självgodhet. "Beautiful Liar (Med Din Lugnande Lögn)", "Iskalla Killen Full Av Mänsklig Värme", "Som Att Gunga Sin Själ I En Hammock" eller varför inte eposet "Existensmaximum". Det handlar om att inse livet bästa ögonblick precis när de inträffar, och – som det heter på nysvenska – unna sig saker. Det är svårt att inte få känslan av frikyrklighet, men om man är beredd går den att parera.

Svensk pop har sällan varit stiligare än när Hansson DeWolfe United tog med den på affärslunch i början av 80-talet. Idag har bäst-före-datumet gått ut, och man kan nog få en full HDWU-diskografi för under hundringen. Vänner av småjazzig och livsjakande pop på svenska. Inget är mindre rock’n’roll and I like it.

OC Supertones till Sverige i sommar!

Jag kan tycka det är så fint när folk lägger ner sin själ i något som är dömt att misslyckas, och man liksom redan tycker synd om dem, fastän det inte ens har inträffat än.

I mitten av 90-talet var det två killar som gick hotel/restaurang på gymnasiet som hade fått för sig att de skulle starta en popfestival i Halmstad, vilket kändes som ett väldigt skakigt projekt eftersom Halmstad (i alla fall på den tiden) har en dokumenterat risig musiksmak, som dessutom bara visar sig på sommarhalvåret. Broder Daniel, Pineforest Crush och Naked minns jag att de bokat. Det var rätt mycket bra. Men så i sista stund - jag tror det var dagen före - så blåstes allting av för att de inte tänkt på att det inte fanns tillräcklig strömförsörjning på platsen där de skulle vara.



Till och med den annars nästan absurt lokalhyllande nöjesjournalisten Jan-Owe Wikström i Hallandsposten gjorde sig lustig över deras naivitet, och när min bror försökte få pengarna tillbaka för sin biljett så fick han veta att en av killarna "råkat ut för en olycka". Det vilade något hemlighetsfullt tragiskt över allting, och jag hoppas de lyckades reda ut det så småningom.

Problemet med festivaler med smalare artister i glesbygd är väl egentligen framför allt att alla som är intresserade är såna som mer eller mindre blir delaktiga i projektet, och därmed förmodligen inte behöver lösa biljett. I Halmstad 1996 fanns det kanske 20 personer som visste vilka Broder Daniel var, och alla kunde nog på ett eller annat sätt nästla sig in på festivalen utan att betala. Jag själv skulle skriva om det för Hallandsposten till exempel.

Idag ramlade jag över en länk som gav mig samma känsla i magen. Gullbranna-festivalen 2005. Gullbranna ligger utanför Halmstad. Jag vet inte exakt var, men en kille i min högstadieklass var därifrån. Jag har rätt dålig koll på min hemstads periferi. Först skrattade jag lite för jag trodde det var ett avancerat och ambitiöst skämt som någon webdesign-studerande lagt upp på nätet. Men så insåg jag efter ett tag att den fanns på riktigt. Vilka kommer spela då? Jorå, en hel del. OC Supertones (US) och Delirious? (US) headlajnar, medan svenska akter som Mattias Martinsson, Attention, Kite och Cajsa Tengblad backar upp.

???

Vilka är detta? Jag anser mig nog ha rätt bra koll på vilka band det pratas om i Sverige. och har jag inte hört eller sett dem spela så har jag åtminstone sett deras namn på någon flyer, sett deras spam i någon gästbok eller ramlat över deras hemsida nån gång. Men dessa namn är för mig helt nya, och att man kan fylla en hel lista med akter på en svensk popfestival utan att hitta ett enda namn man hört innan är en enorm bedrift. Jag tänkte att det kanske var en jazzfestival eller något annars nischat. Men nej, popfestival står det.

Det knyter sig lite till i magen när jag ser priset för att komma in på festivalen. 450 kr!!!! Eller tja, 325 kr om man hade bestämt sig före måndagen den 16 maj. Men gud, det kommer bli helt tomt där. Vem, förutom möjligen akternas familj och vänner, kommer att åka dit? Och någonstans bakom allt står en eldsjäl som älskar deras musik, och hoppas att det här ska gå runt och att folk ska komma dit och ha roligt. Det är en enormt sorglig tanke.

Men tanke på att jag bott två år av mitt liv i frikyrkliga Jönköping, så tar det nästan pinsamt lång tid innan det går upp för mig att det här eventet har en stark koppling till kyrkans verksamhet i Gullbranna. Det är som ett parallellt universum det där. Man kan bo granne med världens mest kända kristna artist utan att veta om det. Kanske borde de nästan osannolikt töntiga bandnamnen fått mig att ana. Knuten i magen är helt borta. Går de back kan de ha det. Frikyrkorna klarar sig alltid, hur orättvist det än må låta.

Jag minns att det utanför Jönköping fanns ett frikyrkligt fenomen som hette Nyhemsveckan, som ofta inföll samtidigt som inte fullt lika kristliga Hultsfredsfestivalen. I lokaltidningen blev det en rolig krock mellan de frälsta kidsens massböner på Nyhem, och dekadensen bland deras jämngamla i Hultsfred. Några ungar hade skrivit "Jesus" med småstenar på marken. Masshypnos i nivå med Marilyn Manson på Hawaiiscenen.

Skillnaden är att de här festivalerna sker så otroligt mycket i det fördolda. Hade jag inte råkat snubbla över länken till Gullbrannafestivalen idag, så hade jag aldrig vetat att den existerade. Kanske kommer kidsen skriva "Jesus" med småstenar där också. Kanske sitter det någon kristen familj i samma hus som jag och längtar efter att få åka de 58 milen ner till Halmstad i sommar för att se de här banden. Kanske är det värsta grejen att Delirious? spelar i Sverige. Jag tror aldrig vi får veta.

Rogo G goes Richard Fuchs.

Idag har jag ätit lunch med min farbror som jobbar på Östermalm. Det fick bli asiatisk buffé på något ställe som heter Rice på Nybrogatan. Där fick jag tillfälle att njuta av inte bara en rätt hygglig buffé (inkl. sushi!) utan även en grej som jag upptäckt storheten med sedan jag flyttat Stockholm. Jag ska nu berätta om det.

Det finns få grejer som är så komiska att iaktta som när välutbildade, välavlönade och förmodligen karriärslystna medelålders människor, både män och kvinnor, trängs med varandra på t ex bussar, och liksom gör det på samma villkor som vilken lågavlönad pöbel som helst. Såklart finns det dom som löser problemet genom att tuffa genom stan (ensamma) i en SUV-jeep, men de allra flesta åker ändå fortfarande kollektivt. Det som gör det så kul att se just de här människorna göra det är att de ju är tränade på att vara sociala och tillmötesgående, och dessutom har ett visst anseende, vilket gör att de inte kan flippa ur som vilken handläggare som helst. Det är ju det kontrollerade kaoset som gör den speciella stämningen. Att alla är irriterade på varandra, men liksom inte riktigt kan visa det.

Idag hittade jag - som ni kanske anar - ännu ett ställe med samma härliga stämning. Lunchbuffé på Östermalm. Klientelet är i princip bara kontorsfolk, fast det finns ju en rätt tydlig hierarki mellan dem också. Dels cheferna. Dom som kastar den dyra slipsen över axeln när de sitter och äter för att inte doppa den i soppan, och nästan bara pratar jobb när de äter. Ibland betalar de till och med extra för det, och kallar det affärslunch. Väldigt få affärsluncher innefattar buffé.

Sedan har vi tjejgänget. Kontoristerna i andra ledet undet chefen. De är nog dem jag sympatiserar mest med. Okej, jag är inget fan av att vara åtta personer som äter lunch tillsammans, men just att se lunchen som ett avbrott i arbetet är det enda som gäller. Det spelar liksom ingen roll hur intressant arbetet är. Jag pratar hellre om annat när jag äter helt enkelt.

Gäng nummer tre är blandgängen. Män och kvinnor, chefer och underordnade, kopplar av och äter lunch tillsammans. Det kan ju vara trevligt med en såpass platt organisation att en sån grej fungerar, men det är ofta den typen av gäng som är mest irriterade. Varför vet jag faktiskt inte. Kanske för att de är så många att det är svårt att hitta bord och det blir trångt.

Under mina knappa fyrtiofem minuter på Rice sa jag "men ta det lugnt" fem gånger. En gång till en kvinna som skulle ta alla saker på buffén samtidigt och spillde sås på min tallrik. En annan gång till en man som tyckte att mitt markerande av bord inte var tillräckligt tydligt när jag hade mina bestick och mitt glas där, och försökte ropa på sina kamrater att han hittat ett ledigt bord. En tredje gång till en medelålders man med slips på axeln som försökte springa om mig på väg till att ta mer mat, och då välte en dams resväska och skällde på henne att hon ställt den i vägen. Sedan två gånger till som jag inte minns. Men det är sant, för jag räknade.

Nu låter det som att jag är trött och irriterad på detta, och till viss mån - just då - så var jag ju det. Det ger ingen vidare matro att se folk stressa sönder sig, prata i mobil för högt, höra folk skrika "här sitter vi!" över halva lokalen och så vidare, men om man är på rätt humör - eller kanske snarare ser till hamna i rätt humör - så är det roligt att se. Man får lite känslan av djurplågeri när man ser sig om. Som att se ett djur springa på ett löpband som man hela tiden höjer hastigheten på. Det är crazy, det är Stockholm, det är buffé - and I just love it!