Jag har en tro på livet

Jag måste få propagera lite för ett av mina favoritband just nu, Hansson DeWolfe United. Kanske mest kända idag som kungar över tiokronorsbackarna på skivbörserna. Jag känner till dem sedan jag var liten på grund av att min pappa hade en kassett med dem i bilen, men det var inte förrän jag och Helena hörde dem i Inger Frimanssons sommarprogram i radio förra sommaren. Hon spelade "Existensmaximum" och jag tror jag föll ganska direkt. Det gäller bara att skjutsa sina tankar i rätt riktning. Bort från kristen 80-talspop och istället se dem som...ja, låt oss säga ett svenskt Prefab Sprout.



På alla bilder jag har sett på bandet ser de ut som lunchgänget från kontoret, och det kan man ju inte annat än att gilla. Det finns alldeles för lite pop av och för medelålders tjänstemän idag, men på 80-talet fanns en scen av livsbejakande villapop och jag skulle nog vilja utse Hansson DeWolfe United till fanbärare, möjligen i sällskap av Adolphson & Falk. Jag ska inte sticka under stol med att det finns något komiskt med bandets musik, något som jag har svårt att tänka mig har varit intentionen. Nej, istället är detta väldigt odistanserad pop om att plocka ut de fina bitarna i livet, och det är väl där man även får den där kristna känslan som kan vara svår att få bort när den väl infunnit sig.

Sångaren Lorne DeWolfe hade sin bakgrund i proggbandet Contact, och jämfört med deras lantliga mylla så är HDWU raka motsatsen. Det är akademiskt, såväl musikaliskt som textmässigt, fast tack och lov även humorlöst. DeWolfe själv sjunger med en lätt enerverande självgodhet i rösten, som kanske tar ett tag att bli riktigt van vid, men idag ser jag det bara som en resurs.

Nätbutiken Ginza.se skräder inte orden om bandet:

Om man säger att detta är den bästa svenska musik som gjorts protesterar säkert många. Visst, det är svårt att jämföra musik inom olika stilar, men detta är ändå något alldeles extra. Lorne de Wolfe måste naturligtvis få den största äran, men Dick Hansson och Ingrid Munthe har varit med och skrivit de fina texterna och Claes Palmkvist och Jonas Isaksson har varit med och gett musiken den prägel den har. De tänkvärda texterna passar perfekt till den mjuka, lätt jazzinfluerade musiken. Ett monument över ett av svensk musiks största namn.

Vet inte var denna text är hämtad ifrån men jag är faktiskt benägen att hålla med. Allt som romantiseras inom musikvärlden är olika magiska rock'n'roll-tillfällen, när band slagit sönder sina loger eller hur höga Pink Floyd var 1969, men jag måste säga att jag är gränslöst nyfiken på hur det gick till när Lorne DeWolfe ringde till Dick Hansson och berättade om sin nya låt 1980. Även om jag inte tror att det fanns några intentioner för det så är HDWU verkligen motsatsen till rockens dekadens och myter. Hansson DeWolfe United är det perfekta soundtracket till ett nystädat vardagsrum.

Hela tiden balanserar man på gränsen för att bli överjävligt dryga, men går aldrig över gränsen värre än att man kan skratta eller småle åt det. Bara titlar kan ge en vink om deras självgodhet. "Beautiful Liar (Med Din Lugnande Lögn)", "Iskalla Killen Full Av Mänsklig Värme", "Som Att Gunga Sin Själ I En Hammock" eller varför inte eposet "Existensmaximum". Det handlar om att inse livet bästa ögonblick precis när de inträffar, och – som det heter på nysvenska – unna sig saker. Det är svårt att inte få känslan av frikyrklighet, men om man är beredd går den att parera.

Svensk pop har sällan varit stiligare än när Hansson DeWolfe United tog med den på affärslunch i början av 80-talet. Idag har bäst-före-datumet gått ut, och man kan nog få en full HDWU-diskografi för under hundringen. Vänner av småjazzig och livsjakande pop på svenska. Inget är mindre rock’n’roll and I like it.