Halmstads Fastighets AB

  När jag var liten hade jag den här kassetten hemma. Mamma jobbade i receptionen på Halmstads Fastighets AB och kanske finns hon till och med nånstans där i periferin på omslaget. Hon skulle nog utan tvekan kunna namnge de flesta i alla fall. Jag minns namn som Höjman och Holmberg som man hörde där hemma. De var säkert chefer.
  Jag minns också att jag ibland lyssnade på den kassetten. Tisdagkväll i april 1985: Äh va fan jag sätter på HFAB-kassetten ett tag. Detta måste ju vara att jämföra med om en dagens 11-åring skulle ta fram pappas powerpoint från kickoffen en ledig stund vid datorn. För att inte freaka till 80-talet värre än det redan var får jag nog erkänna att jag förmodligen var i ensam klass 5C om att lyssna på HFAB:s kampsång.
  Intern företagspepp gick ofta i marschtakt på den tiden. Jag har även en skiva från ICA med deras kampsång som går ut på ungefär samma sak som HFAB:s. Allt för kunden. Säkert samma ord som sägs på säljmöten än idag, fast idag kanske snarare till tonerna av Swedish House Mafia.
Och det är väl lite mer så världen fungerar idag också. Då var det folkhem och ta hand om varandra. Så klart med ett öga i bokslutet och man ska inte inbilla sig att detta var något volontärbaserat välgörenhetsarbete. Man säljer ju egentligen precis samma sak då som nu fast då med lojalitet som främsta värdeord istället för valfrihet eller vad det nu kan tänkas vara idag. Då hyrde man ut en lägenhet och hyresgästen kunde förvänta sig att om vattnet i badrummet plötsligt slutade rinna så kom det en munter rörmokare samma dag. Hallau hallau. Idag hyr man ut livskvalitet. Möjligen inkluderat hallau hallau.
  Även om det handlar om att slå sig för bröstet på HFAB:s 80-talskassett så är det hela tiden med en klädsam blygsamhet a la förr i tiden. Inte ska väl jag.
  Jag vet att alla våra hyresgäster trivs - i huvudsak - med sitt boende i HFAB.
  Antagligen hade det låtit ungefär likadant om man även idag hade låtit sin styrelse sköta kommunikationen med hyresgästerna, men det gör man naturligtvis inte. Idag dras det mesta via externa reklambyråer och då kan det se ut ungefär såhär.




  Livsrum. Lebensraum på tyska. Detta är verkligen inget skräckexempel över hur den här typen av reklam ser ut idag. Snarare ett ganska typiskt exempel. Utan att veta överdrivet mycket om den här konsten så känner jag även en viss doft av småstad. Kanske skulle de Stockholmska bostadsbolagen gjort den här reklamfilmen 2002 fast idag tror jag de gått vidare och tagit bort bildbyråbilderna på tropiska fåglar till förmån för kanske något lite mer "extremt".