Everybody's Got To Learn Sometime

Det var verkligen inte igår som jag uppdaterade den här bloggen. Men jag tror jag behövs nu igen. Någon måste ta upp det här med Håkan Thörn igen. Jag kunde inte hålla fingrarna i styr när han publicerade sin avskyvärda, nedlåtande krönika om ett lättsamt underhållningsprogram, och det finns en rätt lång text om det lite längre ner här.
Jag tittade in på Musikbyråns hemsida ikväll, bara för att de tydligen visat en del roliga klipp ur SVT:s arkiv och jag ville se om de fanns på nätet. Då såg jag till min stora stora förvåning att Håkan Thörn tydligen skriver krönikor för deras räkning fortfarande. Inte så att jag tänkte att mitt bloggande skulle rasera hans journalistkarriär direkt, utan snarare att det skulle självdö efter några texter. Såsom det brukar. Men det verkar fortsätta.
Sedan sist så har han listat de bästa skivorna från 2000-2004. Jag tror ni kan gissa ungefär vilka som är med. Det är en salig blandning av rock och hiphop. Tänk att han som nummer 823 satte sig vid datorn och gjorde en lista med Strokes, Streets, Daft Punk, The Knife och Libertines. Vem hade han tänkt skulle läsa den? Åh, nu tycker jag lite synd om honom. På riktigt. Vem hade han tänkt skulle läsa det?

Men alla eventuella sorgliga känslor byts mot vrede när jag läser hans bedrövliga text om låten "Everybody's Got To Learn Sometime", en jättefin ballad av James Warren i bandet Korgis, som gjorde många andra bra låtar på sin tid. Not good enough for Håkan Thörn tydligen, som föredrar Ebbot Lundbergs version. Vi skulle såklart kunna duellera om vilken version som är den rätta, men då skulle jag ju bara svara med samma mynt.

Men titta på den här videon av originalet:



James Warren ser ut som Bert Ljung. Produktionen är perfekt. Stråkarna kommer från en synt. Det är stelbent.

Jämför sedan med den här versionen:



Det är Beck, som gjorde en version av den till filmen "Eternal Sunshine of a Spotless Mind". Fint låtval av Beck, samma sak med Ebbot (mycket mer än vad jag trodde om honom), men GUD vad det gör ont i mig att höra en sån låt omgjord till något "äkta". Det äkta uttrycket finns ju originalet. Det var så den skulle låta. Men i Håkan Thörns värld blir något äkta om man hänger på en gitarr, kryddar med lite manligt svårmod, dricker en flaska whiskey och brölar loss på en pubscen.

Jag har inte läst eller hört den där intervjun med Mauro Scocco och Peter LeMarc han skriver om, men jag gissar att det handlar om nån insikt de kommit till att deras fina låtar förstördes av 80-talets bombastiska produktioner. Kanske har de till och med tagit fram gitarren och spelat låten "som den egentligen ska låta" för honom. Jag är glad att jag inte hört några gamla Scocco-låtar akustiskt, för jag fullkomligt älskar hur Ratata ville vara Scritti Politti på "Mellan Dröm och Verklighet", och sättet de borrade ner sig i sin samtid. En akustisk gitarr låter precis lika tråkig nu som 1968.

Det är helt uppenbart att min och Håkan Thörns musiksmak är oförenliga. Han lyckas nästan handplocka allt jag tycker är dåligt med musik som sina personliga favoriter. Därför borde jag väl inte vara direkt chockad över att han spyr galla över mina ljudideal och favoritgenrer. Jag orkar nog inte ens kommentera det mer. Det jag dock orkar fortsätta störa mig på är varför Korgis underbara studioballad skulle betyda mer för att den framförs av Ebbot Lundberg med en backstagebira i handen.